så känner jag mig just nu. helt utan människovärde. var och diskterade förra kursen med läraren idag. hon sa typ att de var snälla som godkände mig. min inlämning blev ju inte så bra för att mitt datorprogram kajkade. verkligen totalt lade av så att jag fick jpeg:a en halvfärdig pdf, photoshoppa den och sedan slänga in bilderna i ett program på skolan. pixligheten var total. så det är inte konstigt att jag fick precis godkänt. det som är mest surt är att det ju inte handlar om det jag gjort då. det handlar inte om det jag skapat utan bara om själva layouten. och om jag hade gjort om mitt arbete så hade jag ändå bara blivit godkänd för då hade jag gått över tidsgränsen. så det suuuuuuuuuuuuuger. och det är inte ett ord jag använder ofta. men det suuuuuuuuuuger verkligen.

sedan träffade jag martin nr två i helgen. det kändes så jävla jobbigt att ha sex. även om det var bitvis bra. mycket analt vilket var trevligt. fuck the pain away liksom. men när man slutar fucka så kommer den ju ikapp iaf. extra mycket eftersom jag än en gång haft sex med en person jag inte hyser någon starkare känsla för och som inte verkar göra det för mig heller. det är inga fel på one nights om man är mentalt stabil, men just nu skadar det mer. just nu får det mig att känna mig totalrt värdelös. och sex känns äckligt. smutsigt (på det dåliga sättet).
jag vill bli ren. jag vill bli örfilad. eller piskad. ren. ren smärta. inga kroppsvätskor. bara rent.

jag är nog ganska dålig som landskapsarkitekt. jag har nog inte det som krävs. men vad har jag då?

så det jag behöver är martin(ettan)eller en käftsmäll. fast martin har väl blivit en infantil fixering vid en kosmisk nallebjörn. han finns inte egentligen.

så en sådan skulle också sitta fint.

jag saknar martin. som en kroppsdel. fast känslomässigt. eller kanske bara helt fysiskt. men saknar iaf. att vara med martin är som att få en käftsmäll; otroligt lugnande inverkan.

sorg.
wonderwall.
sorg.

fortfarande bra musik.
men det gör ont i handen och fingret också. och i själen.

jag äter så otroligt mycket att jag önskar att jag kunde skylla på att jag äter för två eller nåt. men jag vet vad det beror på; trötthet. hjärnan äter för att bygga upp ett försvar. men det är psykisk trötthet så det hjälper inte. fast jag har ju ett mentalt försvar att äta även när jag är psykiskt trött. så det går på ett ut. men äter gör jag. massor.

jag känner mig oerhört ofräsch. kommer bli svårt att sköta ansning odyl när högerhanden är i bandage och vänster pekfinger gör ont. lär nog inte vara så praktiskt när nageln på sagda finger trillar av heller. för det lär den göra. ser ut som att jag doppat fingret i blåbärssylt. det har jag inte.

sedan saknar jag martin. just nu skulle jag verkligen njuta av att sitta i hans soffa, titta på simpsons(aldrig varit förtjust i simpsons)och dricka te. ja och luta mig fram och snosa honom vid örat. martin luktar underbart.

det är bra att jag börjar tänka sådär längtansfullt om honom. då börjar det gå över till en förälskelse igen. snart är det "bara" en hang-up. en hang-up är inte på riktigt. det är som att ha kommit över honom. fast då lär gråtrunken och facebookbesöken bli mer återkommande.

jag kan bara hänföras av människor jag inte kan nå. så ensamt liv kommer vara.

började nyss gråta ute på trappan. för det var ju där jag befann mig igår när ricko började skrika. det lät så otroligt hemskt. ett konstant hest men ändå ganska skärande skrik.

jag vet ju bättre och när jag sprang in i hagen så var det som att jag någonstans i bakhuvet sa åt mig själv att vara försiktig. men jag hade panik. och hunden hade definitivt panik. hunden låg ner med tassen fast i stängslet. det var som att hunden hängde från tassen, som såg tvistad ut på ett högst otrevligt sätt. jag försökte vara försiktig, men jag han inte mer än tänka tanken förrän han bet mig. först i ett finger och när jag drog undan det så högg han mig i andra handen. jag sprjärnade mot med ena handen och drog ut andra och sprang ut ur hagen. hunden fortsatte skrika så jag ringde snabbt pappa- någon måste ju komma och hjälpa hunden.

jag noterade att jag blödde när jag tog mig ut ur hagen och stenen som hjälper till att hålla dörren stängd blev prickig. men det är när jag ringer pappa som jag tittar på handen. den ser inte så bra ut. pappa frågar om jag måste till läkaren och jag säger att jag tror det. och tillägger att man väl måste få en stelkrampsspruta när man har blivit hundbiten. pappa tycker att jag ska ringa och fråga. sen säger han att det bara är att ta hans bil och åka in till vårdcentralen. någonstans i mitt huvud undrar jag hur det ska gå? jag är chockad, min högra hand har ett 5 cm långt jack som ser tämligen djupt ut och på sina ställen 0,5-1cm brett ut och på andra handen gör mitt finger så ont så jag skulle ha velat skära av det. köra 7 mil då?
men pappa kommer på bättre tankar och ringer morbror sten istället. min tanke är: törs jag ringa mamma?

pappa ringer mamma, sten kommer och hämtar mig, kör mig till vårdcentralen där jag blir omplåstrad, får en stelkrampsspruta och får veta att man inte får st hunbett, trots att såret är nog stort för att eg behöva sys. får en penicillinkur på 800gr vilket tydligen är en ganska stark dos och imorgon måste jag tillbaka till vårdcentralen för omläggning.

och allt detta för att jag fick en plötslig lust att inta mitt morgonte på altanen. hade jag inte befunnit mig ute hade jag aldrig hört hunden skrika och den hade tagit sig loss och jag hade inte suttit här handikappad, drogad och traumatiserad.

sen oroar jag mig för läkprocessen; tänk om något går fel. sitter och föreställer mig hur de öppnar bandaget imorgon och det krälar vita maskar i såret. helt omotiverat, men jag är trött både mentalt och fysiskt och därför väldigt mottaglig för domedagsprofetsior. och jag är less på att ha ont, på att behöva vara försiktig när jag lyfter ett mjölkpaket och på att oroa mig för maskar, kallbrand och hjärnhinneinflamation.

det är inte mitt år i år. vattenskada, cellförändringar, martin, knäskada och nu hundbett. blir säkert rånad eller fast i schweiz. om jag nu kommer dit. mitt finger kanske ramlar av.

snor. frust.

fick nakenbilder av den nya martintypen. han hade söt rumpa och det är märkligt för sådant brukar jag inte tänka på. jag ville slicka på den. också en ny lust. sedan ville jag se hans ansikte; hade förvisso sett bilder på sd, men ville ha en färsk. och han var faktiskt söt. skäggig och okammad så var han söt. hade något pojkaktigt över sig. något övergiven-valpaktigt i ögonen. satan.
någon som vill slå vad om att jag kommer ha en ny hang up inom kort?

nu ska jag lyssna på fanfanfan på gråtrunkpunktnuplaylisten och titta på bilder av martin (min alltså)

varför ska det vara så infernaliskt svårt att fråga saker?!?!

nästan så man börjar föredra ds-männens "frågeformulär" med allt vad tankar om analsex och kiss heter.

egentligen är han ju inte viktig. det bara gör ont just nu att bli nobbad. även av ett spraydateragg.

martin (min) hade gillat ett foto av mig på facebook. vad fan har han på min sida att göra? och varför nu? okej, jag springer ju och kollar hans profil alltid då och då, men jag har ju en stryka-kring-parkering-personlighet. han borde inte ha gjort det. för jag blev glad. faaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaan.

sedan är det den nya matintypen. han ställer inga frågor. han kan inte vara intresserad. eller så är det ren omognad. helt självupptagen. men jag fick en av hans playlists på spotify och det kändes lovande. ganska bra blandning. tom en och annan disneydänga!

men ändå, inga frågor. känner mig som en frågvis mamma. suck.

i loooove to suck.

less. på allt. jag har ett fantastiskt liv på pappret men igen direkt livslust. eller inte riktigt så heller. jag känner bara att jag behöver något nytt, att jag stagnerat igen.

jag vet inte vad jag behöver men något saknas. pratade med en till dominant lärare just. min spontana reaktion var; jag vill inte. jag vill inte bli bunden och piskad och kallad hora. jag vill inte. jag vill krypa upp i någons famn som tycker om mig och tar hand om mig. nu är det den sidan av undergivenheten, den lilla flickan som behöver tröst som dominerar. skulle jag ha en bdsmutlevnad nu skulle jag bryta ihop. jag skulle må så dåligt.

nu är en tid för smek inte smisk. och ingen som vill ge mig det. kan inte någon bara a hand om mig? måste jag göra det själv? jag har aldrig stött på den sidan från en dominant även om många säger att de både vill ge straff och beröm. jag har aldrig mött någon som visat ömhet för mig. spontant. jag har aldrig varit viktig, ingen har någonsin verkligen satsat på mig (och då menar jag inte i ansiktet). för varje ömhet har jag fått kämpa. jag är så trött på att kämpa. så trött på att vara rädd.

varför kan jag inte längre låtsas som att det regnar? livet var så enkelt då.