Så, jag har semester, och samtidigt som jag kämpar lite mot den vanliga ångesten i kroppen och försöker knuffa ut all existensiell skit från lungorna med krystandetag på 1-2-3-PÅ-DET-FJÄRDE-SKA-DET-SKE, är ingenting förändrat. Jag är hos mamma och sover i min gamla säng och slår armbågen i väggen varje natt. Och sen i den sekund jag vaknar - en förvirring och händerna mot glaset och fuktig andedräktsimma - liksom: hur länge måste jag känna sådär. Känna såhär. Jag mäter mitt liv i olika tillstånd. Antingen klumplös och fri, utan knutar i hela jävla systemet och en massa cirklar i att gå färdigt i, eller totalt uppbunden och saxlös, knivlös.

På vissa sätt har jag redan gett upp, tycker att jag kämpat minst lika mycket som utrotade folkslag och diskrimerade människor med tvivelaktiga sexuella läggningar och sånt, men jag tjänar inget på att lägga mig platt. Och allting spelar roll för mig egentligen. Jag bryr mig tills det gör ont och sen skär man ännu djupare, blir innerligare med den här skiten.

(Vissa kvällar har jag suttit och väntat och tänkt att jag aldrig mer ska älska dig igen för du inte förtjänar mig, inte på tusen år kan du förtjäna mig, och vem är jag att tänka så dåligt om mig själv som jag gör, vem är jag att nedvärdera och intala att det inte finns någon annan som kan älska mig mer och bättre och prioritera annorlunda. Och andra kvällar har jag fått trycka med allt jag har mot bröstkorgen för att stoppa hjärtat från att tränga sig ut genom mig och in i dig och jag vill inte känna så mycket, jag vill vara kylig och ha distans och kunna rycka på axlarna åt den sortens petitesser. Och jag vet hur skönt det hade varit om jag kunde ta en kil och slå in mellan oss och bryta loss dom band vi knutit tillsammans och jag vill inte att min mamma ska titta på mig och säga JAG VILL JU BARA ATT DU SKA VARA LYCKLIG och att jag måste tänka efter om det är sant, jag vill inte tänka tanken på att jag är olycklig - hur vet man det? Och hur ska jag veta hur man bara lämnar allt, att man tar ett inre beslut och inte backar när det lämnat munnen och svävar i luften och inte går att ta tillbaka igen)

Jag ångrar inte att jag började älska dig,
och jag ångrar nog inte att
jag typ
dött lite för det under tiden heller.

Så, det här med att vara lycklig.


Jag slutade förstå syftet när jag var tolv, och
sen kom det aldrig riktigt tillbaka till mig
igen. Och det är inte förrän nu som jag
börjat inse vad jag gått miste om och
det är först nu det gör mig självmordsbenägen
och på ett krypande hoppa-från-tornet-humör precis
innan jag somnar - och sen vaknar - för att börja på kulan som jag rullade
igårkväll/natt/tidig morgon öppnas balkongdörren på glänt av sig själv
och jag fryser i kanske en timme innan jag vaknar av det och
försöker förtränga mitt fuckup till liv och jag kommer aldrig bli
riktigt, riktigt nöjd och jag som så gärna bara ville
ha något att vara stolt över
och jag som bara ville
orka lite
till.

Någon gång kommer det vara för sent.
Och jag tänker:
är det nu?

Är jag förbrukad,
kommer ingen någonsin tycka om mig
igen.
Jävla motsättningar och
jävla hjärtan och
känslor
och varför måste man kämpa så mycket för allt det här
som borde komma naturligt,
på ett fat med skeden
halvvägs mot munnen och man
gapar som fågelungar.

Jag saknar allt jag inte haft
för jag är mänsklig.
Och jag hatar allt som förstört mig
för jag är mänsklig.
Och jag försöker ju faktiskt älska någon
som kanske älskar mig
för jag är mänsklig.

Så när tar det liksom slut.
Om jag är A och han O
är det väl en
closed deal.
Tack och hej
och aldrig mer oro eller
klaröppna dockögon
mitt i natten eller
cirkelresonemang eller
hela grejen med "varför har jag inte fler vänner"
-
eller:
varför finns det inga bilder på mig och någon annan som ler.
Det är ju det som är den allra största kniven allra djupast och längst in
och hårdast och ondast och
jag vet inte hur det blev såhär.

Jag kan inte spola tillbaka bandet
för jag är 21 forever
and suicidal.
Och han kommer aldrig leva igen, och
jag vet att mamma sparar på grejor jag gjort i skolan och idag
hittade vi dom och jag slet dom ur hennes hand och läste mig själv
som fjortonåring och det är så satans
infekterat att jag nästan kan
ta på det, nästan kan ta på mig själv genom
allt som tiden byggt upp.
Mina små Berlinmurar.

Nästa år fyller jag 21 och jag tycker att jag lyckats med en hel del grejor under året som gått. Som att skaffa en kille, och lyckas behålla honom utan att behöva slå allt för mycket knut på mig själv. Men jag har såklart våndats och bölat lite i smyg och gjort graviditetstester och skämts ihjäl på Apoteket. Och jag har varit varit lyckligast i världen och känt mig sådär övermänskligt mäktig som man känner sig när allting klaffar, när man ser någon le mot en på det där sättet som bara man själv kan tolka. Och jag har samlat ihop hans doft i en ask i mitt undermedvetna och skruvat på locket jättehårt, och någon dag, om kanske jättemånga år, när jag kanske mår skitdåligt igen, ska jag öppna den, och sniffa, och komma ihåg hur det var en gång för längesedan när jag faktiskt mådde bra.
När jag faktiskt förstod att jag inte bara finns här för ingenting.
För ingen.
(För det gör jag ju)

Och egentligen, när jag tänker efter, så har jag nog underskattat livet. Eller, liksom, jag har alltid tänkt på livet i relativt negativa termer. Jag har tänkt mer på vad som gör ont, än på vad som helar. På vad som skulle kunna läka mig, som skulle kunna komplettera och utvidga och knyta ihop säcken för fan. Jag var en sån som satt hemma och petade i mina öppna sår och hällde saltkar i skiten. Och det var väl inte direkt någon som stoppade mig. Fast, vem skulle kunna göra det? Om man nu vill skada sig gör man det i vilket fall som.
Jag ville vara fet, för då fick jag vara ifred, och jag behövde inte göra mig i ordning eller göra mig fin. Jag var fet. Punkt. Att vara fet är att vara ett vandrande statement. Det utgör nästan fundamentet i hela ens varelse, och det var nog inte förrän jag började gå ner i vikt som jag insåg det.
Om man är fet är det allt man är.
Fetheten är början och slutet.
Men jag är tjugo kilo lättare nu.
Och har knappt några bröst.
Tack gode Gud för Wonderbra som kramar what's left of me till nya, oanade höjder.
(Haha)

Ibland kramar M om min midja och säger att det får räcka nu. Och jag klappar på hans hull och säger inget särskilt. För jag tycker om honom så. Och jag vill inte att han ska ändra sig.
Jag är nog rädd för det, att han ska försvinna. Rent kroppsligt.

När jag var 12 och såg pappa ligga död i deras sovrum trodde jag inte att jag någonsin skulle bli äldre.
Inte ens en dag. Som om tiden stannat. Frusit till osmältbar is.
Som om alla födelsedagar därefter skulle vara på skämt.
För om känslor kan dö, så dör dom när ens förälder dör. Man slutar att finnas till, och kanske finns man aldrig mer på riktigt samma sätt igen. Jag tror inte att jag gör det nu. Jag tror att man tar ett steg utanför sig själv, och lämnar kroppen där och håller fast i den stunden när alla fortfarande andas och existerar.

Jag ta bort fingret från snabbuppringningen till dig, och jag vill kunna leva mitt liv som förut. Jag vill kunna sova i lugn och ro för mig själv, jag vill finnas i vissheten om att du är där även när vi inte ses. Jag vill inte vara efterhängsen och jobbig, jag vill ta loss dig från kopplet och slänga linan som jag har knutit som en lasso kring din hals. Och jag vill kunna göra saker utan dig nu, jag vill kunna existera för min egen skull. Jag kunde det förut.
Och jag måste kunna det igen. Jag måste.

Jag vill inte vara din morsa, jag vill inte tugga din mat. Jag vill inte städa upp dina röror, jag vill inte ta ansvar för ditt liv. Jag vill vara din kärlek, något varmt och mjukt. Men jag är sårbar och ömtålig, och ibland undrar jag om du fattar att du jonglerar med dyrbart porslin varje gång vi ligger tättintill.
Jag är som fucking Rosenthal, bara lite mindre judisk.

Jag vill vara stark. För min egen skull, och för hans.
Jag vill inte vara ett öppet sår.
Jag vill inte vara ett galaktiskt, svart hål.

På ett sätt knäcker hela grejen med ett förhållande mig som en torr pinne. Rätt av, på mitten, i två bitar. Och hur ska man kunna samla sig efter det? God knows. Jag brukar ringa till mamma och snörvla i luren som ett litet barn, och med sin iskalla logik inbäddad i karamellsnälla formuleringar sparkar hon in mig på banan och upp på hästen igen. Jag vill ge upp så lätt. Jag vill ge allt så lätt. Jag vill ge mig så lätt.

Ibland försöker jag förstå vad han ser i mig, för jag kan inte alltid se det själv. Jag kan mig värdelösast någonsin, en överflödig molekyl i världsrymden. Men det måste finnas något hos mig som han uppskattar och värdesätter, och även om min dåliga självkänsla och överanalytiska förmåga äter mig inifrån, måste jag bli trygg i vetskapen om att han inte började tycka om mig för ingenting. Jag måste slå mig själv på käften lite mer, och jag måste ringa lite mindre, och jag måste hitta den där personen jag var förr. Jag måste slänga det sorgliga lilla knyttet längst in i garderoben och plocka fram vad än jag hängde in för att kunna bli såhär... patetisk.



Där kärlek och hat går hand i hand,
sitter jag och bara saknar dig.
(Men inte för mycket, hörru)

Jag ger honom nycklarna till lägenheten, och kryper ner under täcket utan kläder. Och jag ligger där och försöker låta bli att somna, men nyheterna söver mig till djup koma, och jag hör inte ens hur han sparkar av sig skorna i hallen. Och jag känner knappt att han lägger sig bredvid. Jag känner inte hjärtat banka som förut. Och det är konstigt, för hur jag än försöker låta bli att känna mig trygg med någon så labil som M, blir jag lugn av att han sover tryckt tätt intill min kropp.
Det är svårt att kämpa emot, och kanske ännu svårare att liksom kapitulera inför vad han är.
Allt han är.
(Ibland önskar jag att jag inte kände någonting för oss.
Ibland önskar jag att jag kunde gå tillbaks, att jag kunde rätta till mina känslor och bädda in dem.
Längre bort, och längre in, och djupare i hjärtat bara.)

Det har funnits morgonar i soffan när vi ätit framför ettans nöjespanel och halvsovit mot nackstödet, och det har funnits morgonar när vi slitit av varandra kläderna så fort vi kommit innanför ytterdörren, och det har funnits eftermiddagar när vi lagat mat till Barry White och skämts över pensionärsfaktorn i vårt förhållande.

Och det har funnits dagar när jag undrat över hur länge det kommer dröja innan någon av oss kommer krossa den andre. Om det rör sig om månader, eller år. Eller veckor.

Ibland undrar jag varför det inte känns mer i magen. Om allt kärlek är, är lugnet jag känner när vi sover tillsammans, eller det där jag ser i hans ögon när vi sitter på knä framför ugnen och tittar in genom glaset på maten. Det är en stilla fascination. Och kanske hade jag lurat mig själv till att tro att kärleken skulle vara himlastormande och hysterisk och vansinnig och förstörande och förgörande. Jag hade inte räknat med tryggheten i att veta att man faktiskt HAR någon. Och tycka att det räcker.

Jag vill inte gapa efter någon slags evighet. Jag vill hellre ha det lilla än det stora. Jag vill inte väva in oss i desperationen som skulle göra oss till flugor i nätet. Jag vill att vi ska vara fria med varandra, jag vill att vi ska vara fria utan varandra. Så gott det går.

Och när jag ser tillbaka på hur jag hade det utan honom, så var det inte ett dåligt liv. Det är mer som om jag lever med extra allt nu istället. Jag var ganska nöjd med mig själv. Och jag är kanske bara lite mer nöjd nu när vi är två. Jag behöver inte honom som komplement till vad jag är, jag behöver honom för att göra världen större.

Kanske kämpar vi hårdare än andra. Det finns så många saker som gör oss olika. Som kan vara kilar nedslagna i det vi byggt upp. Och kanske kämpar vi mindre än andra. Vi är enkla, lätta. Vi behöver inte göra oss till. Jag kan knacka honom på pannan och veta vad som pågår där inne. Och jag kan sitta i hans knä med ansiktet mot hans hals och inte förstå världen.

När vi inte lagar mat till the oldies eller går maratonpromenader i i skogen bakom krematoriet, har vi alldeles för mycket sex. Och alltså, jag är försiktigt skeptisk. Inte avvaktande, inte fördömande, bara... överraskad. Vi behöver inga anledningar, vi har det som gemensam hobby. Han smakar Marlboro från cigaretten han rökte på balkongen, jag smakar lättmjölk och jordgubbsmüslin jag åt till frukost, och vi drar ihop gardinerna kring sängen tills vi är inbäddade i ett litet hus av sänghimlar och skir vithet. Och ibland har jag inte ens saknat honom, jag tycker bara om att ha honom på det sättet. Det finns så många saker hos M som jag aldrig kommer förstå, och det finns så många saker som jag aldrig någonsin kommer sluta älska eller få fjärilspirr av i smyg. Jag slår mig gul och blå på vår kärlek. Jag slår mig gul och blå på hans jävla kropp som tycker ner mig i madrassen.
Men mest av allt vill jag nog bara säga till M att han inte är ett everyday fuck.

Egentligen är det ganska knäckande, rent mentalt, för någon som mig att inse att kärlek och sex lika gärna kan vara två helt separata begär som två sammanbunda. Ibland behöver man, och ibland vill man. Riktigt mycket. Det är inte skämmigt längre. Gud, i början låtsades jag vara nunna med blygsamma behov och nerbrottad libido. Serre, jag hade libidon i ett strypgrepp som fick knogarna att vitna fo' real. Och sen, jag vet inte vad som hände. Det var som om vi gjorde en tyst överrenskommelse om att sätta på varandra när helst lusten faller på. Det finns inte tid för skam längre. Och det är befriande, samtidigt som bilden av anständig tjejighet krackelerar totalt. Jag är inte born 'n raised i prydhet. I prydlighet kanske, men jag har aldrig fått stränga uppmaningar om att knipa ihop låren tills Mr Right behagade att ramla in i mitt liv med massivt stånd och sånt.

Hela grejen med sex känns så fruktansvärt skuldbelagd, på ett sätt. Som om kärlek förutsätter själva sexet, och inte tvärtom. Men hur ska man veta var repet börjar och var det slutar och vem som knöt ihop det. Fast det är klart, det är kanske ovanligare att man börjar nuppa någon och sedan upptäcker att man är kär, än att börja med hålla handen i soffan och säga gulliga saker. Fan vet. Inget är väl mer fel eller rätt än det andra. Jag vill inte vara fördomsfull. Jag vet bara att de första nätterna M sov hos mig kunde jag inte sova en blund och hjärtat bankade som trehundra kyrkklockor och jag försökte ursäkta bort hela situationen. Som om jag gjorde något förbjudet bara för att jag inte bestämt mig för om jag var kär eller inte. Som om lite förälskelse skulle vara ett plåster på stora kyskhetssåret.

Det är sjukt, för jag hade faktiskt inte tänkt mig att kunna börja älska någon annan än mig själv.
Bara det har tagit emot, har tagit tid.
Och sen han. Han också.
Hur ska man få plats med all fucking kärlek liksom.

Och det är sjukt att jag kärat ner mig så totalt i en människa som är min pulspol, min minuspol, min jävla lycka och olycka och jag klaffar i honom som ett portlås. Jag svär, jag nästan hör ljudet av en dörr som går upp inuti min bröstkorg och sen står och slår på vid gavel i vinddraget.

Det skulle bara vara en lek. Det var så det var tänkt, från alla första början. Och vi lovade varandra inget speciellt, tror jag, jag kommer inte ihåg hur det var. Jag vet att jag inte tänkte på honom som min. Jag tänkte på honom som allas. Jag spanade aldrig på honom på jobb, jag gömde mig snarare, men sen, när vi kommit hem, drog jag täcket som en tältduk över våra huvuden, och han kysste mig lite överallt. Sådär som jag läst i fjantiga tjejböcker och bläddrat genom på två-tre minuter och nästan kvävts av den storblommiga, överdramatiska romantiken.
Kyssar på halsen, lite bett i örat, mjukkyssar, hårdkyssar.

Jag märkte inte det själv. Jag vet inte varför jag ändrade mig, varför jag ville ta tillbaka allt jag sagt om att vi nog bara skulle vara vänner. Det där bara var som ett myggbett i min skalle. Liksom, det är svårt nog att bara vara vänner när man åt frukost ihop, kliade varandras ryggar, sov tätt, tätt tillsammans som fucking pusselbitar. När man kände igen den andres doft på flera mils avstånd, och hysteriinhalerade, astmaandades in skiten bara för att man fick lov, för att man kunde. När man hade små sårskorpor över hela kroppen efter Amors pilar, som skjutits dit, och ramlat av. Om och om och om igen. Tills en fastnade.
Och sen var det kört.

Jag ville inte vara hans tjej. M har varit med typ en miljon brudar. "Eller, inte riktigt så många, men... du vet hur det är", säger han, och får den där speciella minen som jag inte riktigt kan tyda än. Och sen ser han på mig, och smäller upp tre fingrar och börjar: "Ska du ringa en vän? Fråga publiken? Eller ska jag ta bort ett alternativ?" .
Men jag svarar aldrig, för det finns ingen att ringa, och vi är ensamma, och jag vill inte veta vad svaret är i alla fall.
Jag nöjer mig med en miljon. Det är tillräckligt diffust.
En miljon brudar.
Och sen jag.

Om det finns en slags ursprungsmodell för ärkemesar, och då menar jag folk som verkligen, verkligen, verkligen lever upp till den prestigefyllda roll som ärkemesen har, då borde jag vara själva förebilden. Jag satte det i system, att systematiskt rygga tillbaks från allt nytt, allt som skulle sätta mig på prov - socialt eller erfarenhetsmässigt eller kroppsligt eller sexuellt - det spelade ingen roll.
Ett steg fram, tre hundra jävla steg tillbaka.
In i kaklet.
In i väggen.
Huvudet först.
Man var en sån som höll käft. Man svarade på tilltal, men inget mer. Och tog absolut inga egna initiativ till konversation, för det fanns egentligen inget värre än folk som såg på en med tomma ögon och sen vände bort blicken, trots att ingenting fanns där. Som två blåa kratrar i ett panodilsmuligt ansikte.
Och jag sa till M - vad ska du med mig till? Jag är inte som du. Jag kommer aldrig bli som du. Vet du hur jag är? En gång i tiden, förut, för inte så länge sen, så trodde jag nästan att varje dag skulle bli min sista. Jag kände mig tom. Kanske var jag tom. Jag vet inte. Jag trodde att allting fanns för ingen anledning alls. Fattar du? Jag tyckte att livet fuckat mig så hårt att jag bara ville fucka det tillbaks. Men det är ju bara det... (M satt i soffan på jobb och drog med fingrarna genom sitt korphår och såg på mig på det där sättet som jag hoppas att han allt kommer se mig) att det inte går... det går inte att fucka livet... förstår du... du bara fuckar dig själv.
Så vad i helvete ska du med mig till?

- Jag vill inte ha dom där brudarna. Jag har redan haft dom.
- Du borde vara med en gangstertjej ändå, jag går ju inte ens ut när det är mörkt.

Ibland, när vi ligger i min säng, och han har händerna runt min hals, vid nyckelbenen nästan, och hela rummet har en svag doft av svett och sex och hans Egoïstparfym från Chanel, så tänker jag: Tja, det spelar ingen roll vem som hade honom först. Det är sist som räknas.
Eller: Dom var här förr.
Men jag är här nu.

Det var lördag förmiddag, och jag småslumrade i soffan till fyrans morgonnyheter, och min kropp spjärnade automatiskt emot när jag började inse varför jag var tvungen att gå upp och klä mig. M och jag bestämde oss för några dagar sedan att dra till ett av samhällets största hellholes - City Gross. Och att storhandla, det ger liksom inte bara fett mycket vuxenpoäng och såriga hälsenor av folk som kör på en med överfulla kundvagnar... nah... det brukar också ge mig en pålitlig huvudvärk som uppenbarar sig lagom till att min kropp passerat snurrdörrarna och jag känner odören av Helsingborgs sociala lowlifes som rotar bland alla erbjudanden som ens kan likna 3-för-10, eller något i den stilen.

Och eftersom M är den han är, snodde han en kundvagn, och jag fick bita mig i kindernas kött för att inte låta kroppen framkalla rosor av rodnad, och vi började spatsera omkring. Som om det skulle vara det lättaste. Vi fick trängas, använda armbågarna, och jag såg på M, som såg på mig, och jag förstod hans smärta. M har aldrig riktigt klarat av smaklöshet, vilket i sig är en komisk paradox, eftersom hans ögon går KA-TCHJING! och dollarsedlarna rullar som värsta slotmaskinen så fort han får syn på något guldfärgat. Hur som helst, vi befann oss i smaklöshetens och extraprisernas förlovade land. Fan, 99% var övervikta, gravida, klädda i smutsiga gympaställ, hade flottigt hår, luktade lök ur käften, körde på en med kundvagnarna och sket i att be om ursäkt, skrek till varandra över fruktdiskarna, lät ungarna snora ner ens byxben, tyckte att deras varor kostade för mycket och började dividera om priset i kassan medan kön växte bakom.

Det värsta med alltihop är att man skäms, trots att man inte har med dem där människorna att göra annars. Man känner en slags kollektiv skam bara. Men när en liten, ettrig kineskvinna blev mäkta upprörd över det faktum att hon skulle betala 575:- istället för 565:-, då brast det för M. Inte bara för att tanten uppenbarligen hade svårt för huvudräkning och siffror i allmänhet, utan i synnerhet för att vi stått i den där jävla kön i typ en kvart, och alla vet att M inte är en sån som väntar. Och medan jag och alla andra svenskar i kön svor över kärringen i det tysta, och lät bli att klaga högt (för det sparar man tills att tantjäveln gått, sen sätter man igång och bölar som judar vid muren i Jersualem), så blängde M ner henne i marken med sin värsta maffiablick och sa: "Håll nu käften för fan, betala dina tre mango och gå hem och fritera någonting".
Kärringen dog. Alla i kön dog. Jag med, nästan, men jag har börjat vänja mig så smått vid det faktum att min älskling knäcker folk som pinnar och kastar dem i första bästa bäck.

Vi försökte bete oss så moget som möjligt i affären. Kolla innehållsförteckningar, köpa frysta grönsaker, mastodontförpackningar av duschcreme och såklart nyttigheter som müsli, lättfil och torkade aprikoser. Det bästa med M, som egentligen är en jävligt välbevarad hemlighet, och som han knappt visar utåt alls, är hans små pedanta manér. Han vrider och vänder på varorna, lägger dem till rätta i kundvagnen, och sen slänger jag ner mina grejor ovanpå. Huller om buller. Och han greppar tag om min nacke och klämmer till, och surar lite med läppen utstucken, och jag tittar på honom på avstånd, och det är en speciell bultande känsla i hela fucking bröstkorgen att vara så fascinerad av någon annan. Det finns nog inte så många människor här i världen som det går att vara så bekväm med, så okonstlad inför.

Det här är så skönt, säger M när vi sitter i soffan i mitt vardagsrum (min lägenhets enda rum, rättare sagt) och äter frukost, och jag sitter så nära honom som jag bara kan. Jag sitter nästan i honom. Och han kramar mina händer med sina, och jag brukar känna lite på ärren han har över knogarna. Han mumlar nästan alltid något om han har slagits alldeles för mycket, och jag vet inte vad jag ska svara. Vi låter det hänga i luften, jag låter mina armar hänga runt hans hals istället, och han kysser mig mjukt. Mycket mjukare nu än i början när vi precis hade börjat ses, när vi nästan slog sönder framtänderna mot varandra. Och hur ska man förklara en känsla som flyttat in i kroppen av sig själv, som inte fanns där förut. Att man blivit kär, att man behöver någon.
(Att jag behöver dig.)

Innan tänkte jag nästan uteslutande på M i termerna av... tja, kvicksand. Det var alldeles för lätt, för bekvämligt, att sjunka in i honom. Och ju mer jag kämpade emot, ju djupare sjönk jag, och jag försökte alltid att värja mig mot det faktum att jag skulle bli beroende av att somna med ansiktet mot hans bröstkorg. Eller hans doft.
Han luktar så jävla dyrt. Han luktar så... så... han är som heroin. Sniffbart heroin.
Och jag snortar hans hals over and over.