Förut trodde jag, kanske lite naivt, att ju äldre man blir, ju mer ska man lära sig att stå över barnsligheter som hämnd eller kränkhet över petitesser eller det där äckliga suget i magen man kan få när man inser att typ allt är förlorat. Men nu är jag 21 och hänger mig fortfarande totally. Inte så att jag direkt frossar i det, och inte så att jag söker upp känslorna.
De finns där ändå.

Jag försöker bygga min mur igen. Jag försöker återskapa den ur minnet, fast såklart den inte kommer se likadan ut och kanske folk kan hitta andra vägar in. Jag vill bara veta att jag har något mellan mig och världen och att jag inte är ett stort jävla sår. Fast allting går långsamt, och jag måste fokusera så hårt på att inte ge efter för all svaghet.
Små grejor i allt stort. Inte svara på sms, inte svara på msn, inte tilltala för snällt, inte tilltala för strängt.

Sen har man väl sin stolthet. Jag har min upp i halsen just nu. Det är väl därför mitt huvud är en meter över alla andras. Innan brydde jag mig inte om den, jag var mycket mer för att krypa på golv och vara tillags och få en fot i skallen. Och kanske finns det inga bättre sätt att lära sig läxor på än få kniven rakt genom hjärtat som välplacerade pilar.
A true friend stabs you in the front.
Den principen verkar gå att tillämpa på pojkvänner också.

Om det dröjer månader innan detta inte längre gör ont... så... så... det måste vara okej. Jag vill kunna laga det som gått itu. Jag vill inte vara någon annans mess. Och om inte jag kan, vem ska kunna. Jag är bara så fruktansvärt rädd för att jag aldrig, aldrig någonsin kommer våga lita på folk igen. Det kanske är förlegat att vara sådär som jag var innan allt fuckup landade i mitt knä, jag litade så jävla djupt och fint och vackert och ingående på att ingen skulle kunna sabba mig från insidan och ut. Särskilt inte han. Och jag är ändå ganska tolerant och kräver inte mycket i en relation eftersom jag har mina egna problem och mina egna sorger, och de kräver sin uppmärksamhet som försmådda älskarinnor, men fucking otrohet har aldrig funnits på mina kartor. Fast jag antar att det är ganska lätt att ramla in med kuken före i andra tjejer. (Hey, beteendet har funnits i årtusenden och vem är jag att sätta stopp för en så fin... tradition.)

Vad jag inte förstå är hur han kan ha tittat in i mina stora, blåa valnötsögon och påstått att han älskar mig. Vad jag inte förstår är hur han kunde tro jag skulle acceptera och liksom bara glömma och förlåta och be på mina små, skrubbsåriga knän med knäppta händer att han skulle stanna hos mig. Bitch please.
(Hur lätt tror han att går att knäcka mig som battlat föräldrars cancer och föräldrars död och föräldrars tårar sen jag var tolv, och hur lätt tror han att det går att knäcka mig som gått ensam i högstadiekorridorer utan att sänka blicken i två jävla sekunder och hur lätt tror han det går att knäcka mig som efter två år vågade duschade på gympan efter endless kuratorsamtal och kände mig mer värdig en Oscar än Gwyneth Paltrow som grät för sin pappas skull trots att hon var fucking nästan 30 år och hur lätt tror han det går att knäcka mig som gjort voodoodockor av äckliga hortjejer till klasskamrater, som skrev insändare om deras falskhet och fick en av dom att låtsasgråta lite vid mitt skåp men jag bara vände ryggen och gick med mer bounce än nånsin.
Jag kunde då. Jag kan nu.)

Vi bestämmer träff utanför min lägenhet och jag knyter mitt skärp lite hårdare, genom midjan in och upp över revbenen och sen den där blodsmaken i munnen och mitt leende som ser helt ihopplockat och kosmiskt ut som ett rymdpussel, ingen passar och inget make sense för mig längre och jag försöker stå helt oberörd och inte tänka att jag bryr mig om honom för jag vill kunna hata och jag vill kunna lämna och jag vill kunna klippa band som kungligheter och jag vill inte gråta i backspegeln när jag kör och skylla på andras helljus och jag vill kunna gå på Maxi utan att krama korgens handtag så hårt att räfflorna tatueras i handflatan och jag vill inte undvika ögonkontakt bara för att mina två blå hål är spegelblanka som sjöar utan krusning från vinden och kanske det kommer komma en dag när jag inte är precis på GRÄNSEN TILL FUCKING SAMMANBROTT hela tiden och kanske det kommer komma stunder när jag inte vill ta tillbaka all tid och all kärlek som gått från min kropp in i hans och in i mig igen och kanske det kommer komma en dag när jag älskar någon annan minst lika innerligt utan att känna kniven vridas åt och vridas om och om jag bara hade vetat att man kunde skära sig så jävla illa på någon annan


/ om folk kunde haft papercut-warningsigns / jag hade varit mycket mer försiktig då / jag hade tänkt twice /

och sen tänker jag att det bara är känslor och att jag måste orka nu och att jag måste döda allt som finns som påminner om vem han var när jag älskade honom för han existerar inte mer och den människan han är nu är som eld och ey inga brända barn leker väl med den, C

och jag dricker mammas ört-te på morgonen för att komma upp ur sängen
och grönt te för hjärtat
och kamomill för mina nerver
och rött för whatever

och det är över trehundra dagar sedan jag förstod att jag inte var omöjlig att älska och det är den starkaste / mest out of body / upplevelse jag haft och nu ligger den i min ask med bilden från Madrid på oss när jag försöker ställa in 10sekundersdelay på blixten och han böjer sig ner för att kyssa mina koncentrationsknipsläppar och det det där uttrycket i mina ögon när blixten går av i alla fall
och hans jävla pussmunsleende
och den där sekunden när man tänker att man aldrig kommer må så bra igen

den kommer aldrig tillbaka.

Igår bestämde jag mig för att vara starkast möjliga nu och ha en sådandär övermänsklig kylighet och aldrig någonsin låta mig luras av honom igen. Det måste gå. Jag ska inte bli mesig, jag ska inte gråta eller sidligga i soffan med täcket över huvudet och tänka att allt detta är en mardröm och kanske jag kommer vakna, kanske inte. Jag har nog inte varit gjord för de känslomässiga höjderna förut, jag har haft svårt för att älska och ännu svårare för att hata, men nu har hell brutit loss inuti mig och mina knytnävar går omkring och väntar på att få användas mot hans ansikte och jag vill bara
slå
slå
slå

för hur kan man göra något sånt
hur kan man göra så över huvud taget
hur kan han göra så mot MIG.

Jag kan inte ens skriva om det.
Jag vet inte hur man börjar.
Det är dokusåpastoff.
Och jag som alltid avskytt det där.

Jag har försökt lugna mina nerver med:
te / mjölk / honung
lillebrorsslagsmål / WO-vinst / jag sitter på hans bröstkorg och trots hans maniska styrketränande kan han inte vinna mot sextio feta, välplacerade kilo.
tankar som: jag kunde inte veta / hur skulle jag veta / skulle jag varit synsk / skulle jag varit detektiv / skulle jag varit en sån som läser sms / som spanar / som misstänker / som konfronterar head on / som aldrig viker blicken / (förmodligen)
bänksittande i parken
skitjobbiga och skitpinsamma gympapass med tanter / minimala spandexdräkter / grälla pastellfärger / och folk som inte kan känna basen / pulsen / takten / folk som svettstänker runt omkring / och jag som verkligen dör av falska armhävningar (står på knäna, flexar armarna, kvider)

Jag kommer klara mig.
Jag är som en katt, landar alltid på fötterna.
Ingen behöver hjälpa mig. Trösta mig. Fixa mig.
Jag kan själv / jag är fem år innerst inne och shy-ett utanpå

(Alltså, fuck this.
Egentligen hoppas jag på att han dör i en bilolycka, får huvudet kapat eller åtminstone kuken så att han inte kan använda den mer och sen hoppas jag lite att jag kanske kan få ha lite tur och hitta en bra kille. Nu menar jag inte bra som i halvbögig utan personlighet och jag menar nog inte bra som i självgod heller. Bra skulle vara... någon som bara uppskattar mig för vad jag är och inte vill att man ska ändra sig varannan vecka; som inte luras, sviker, sätter på andra, lånar pengar, sätter på andra, ljuger, sätter på andra, behöver hjälp med whatever, sätter på andra. Ungefär så.)

Jag är ju flexibel. Det är väl min stora brist.
Jag är snäll / en dörrmatta / tillmötesgående / en idiot / naïve / godtrogen / tillförlitlig.
För ett tag sen, sisådär femtio år sen, hade det där väl varit positivt... men nu... nu blir man bara knullad rätt upp och ner och får skylla sig själv. Eff it.

Jag vill kunna komma ihåg precis det här; den här känslan; ögonblicket - som om det är ristat i mig och ingen, ingenting, inte ens den finaste, mest delikata kärlek kan sudda ut mig när jag är som allra mest bestämd. Och jag tänker på hur jag älskade honom - för det gjorde jag ju - (SÅ JÄVLA MYCKET) - och jag tänker att det kanske var den bästa, möjliga kärleken för mig just då. När jag inte nöjde mig med så mycket.

Men sen kommer det stunder när man sitter i en dåligt belyst lägenhet, utan den minsta tillstymmelse till ordning eller ordentlig inredning. Med mitt överkast vikt som på hotell. Nästan inbjudande. Man är ensam. Trots att man är ihop har man aldrig varit så jävla ensam. Man börjar undra: är det något jag har gjort, har sagt. Har jag blivit ful. Har jag blivit tjock. Har jag blivit replaced med hon där jävla horan från... jobbet/uteserveringen/sundsbussen. Har jag blivit galen.

(Och sen tevekontrollen i min hand, fuktig av allt tryckande. Det finns ingenting att se. Jag har sett allt, känt allt. Min hjärna som karvade labyrinter. Min telefon som inte gjorde ett ljud. Jag satte den ändå på ljudlös och fortsatte vänta på honom som om dag kan bli natt och natt kan bli gryning och gryning kan bli allt jag är, allt jag gjort för honom till ett gapande sår.
Jag var nitton år.
Jag tänkte; jag ska aldrig bli kär i någon, jag ska aldrig ge upp mig själv.
Jag är självständig och kan tjäna mina egna pengar och fatta bra beslut och inte vackla i tanken.
Hålla fast vid vad som är rätt, inte falla för idiot, inte älska för mycket.
Vara sval, vara flickvänsmaterial.)

Jag var tjugo.
Och var inget av det där.

Och sen tjugoett.
Tjugoett-åetthalft.

Det var juni, i mitten kanske. Innan jag somnade öppnade jag balkongdörren och somnade till ambulanstjut och bilskrik, och någon gång då... jag slutade vänta. Liksom, jag bara sov och sen ett sms, halv två:
EY HAR DU FOLIE HEMMA. KAN JAG KOMMA, SNÄLLA, JAG MÅSTE.

Jävla knarkare.
Jävla cp.
Jävla älskling, jävla baby, jävla honung.

Han: entré från höger,
Jag: i kuliss, kikandes fram
(Vit som ett fucking spöke, jag kände inte igen min röst, den bar inte. Ögon som tefat, och sen min omanikyrerade hand på handtaget. Kunde knappt trycka ner, kunde knappt trycka upp luften ur halsen, kunde knappt


- Varför ser du på mig sådär


Tänk om det är så jag alltid borde sett på dig.
Tänk om jag aldrig riktigt fattat vad... vem du är.
Jag rättade mig inte ens. Objektiviserande jävla horspråk.
Inuti: två små nävar som slog itu den lilla intrigitet jag hade kvar.

(Det kanske tar arton månader innan man har förbrukat kärlek. När man har konsumerat alla filmer på Videomix mer än en gång, beställt alla pizzor, haft sex hit och dit och upp och ner och höger vänster fan vet. Kanske vaknar man inte och helt plötslig känner man inget mer. Det är kanske mycket mer smärtsamt. Det kanske är en smygande insikt som man försöker fighta bort, kväva slå ihjäl älska till döds. Kanske hjälper inget. Kanske var man fel.)

Sen bara den här tomheten som studsar i mig som ett eko.
Inte tillräckligt ledsen för att vara självmordsbenägen.
Inte tillräckligt sugen på hämnd för att surfa Flashback efter tips på att bäst krossa/smula/stampa sönder.
Inte tillräckligt av nånting.

Vad ska man göra som singel
så
jag går till fotterapeuten och
mjukar upp mina trampdynor.
Kammar min nacke helt slät/
backslick/
och fäster klämmorna hårt
i huden.
Min lugg lockar sig över pannan
som ett draperi
och
imorse vaknade jag på sidan
med obefintlig
existensiell ångest
trots att solen skiner
trots att jag inte har någon
boyfriend
trots att mitt liv suger hårt som ett
dåligt utfört BJ

och

vem lärde mig att lycklighet var
inomhusklaustrofobi och regn utanför
vem lärde mig
att vara så rädd för andra
och vem lärde mig
att sjunka så lågt

men jag klättrar
och lyssnar på
bokcirkeln i p1

och kanske borde jag gå till biblioteket och
betala av min spärr på 400 spänn
som är typ ett halvår gammal
för jag har inte vågat gå dit och behöva erkänna
hur fruktansvärt usel jag är
på att komma ihåg tid & datum och
deras ögon som skulle spänna i mina
som
som
pappas hand kring mina öron som liten
pappas hand kring min nacke när jag tog hans företagsstämplar
och lekte ekobrottsling om nätterna
pappas hand i min
alla andra gånger.

Allting är vad det verkar. Det är bara jag som är blind, naiv, godtrogen och sådär sjukligt-försvenskat-jävla soothing. När det ligger i blodet att vara neutral och intetsägande med en nästan klinisk personlighet som vill vara alla till lags typ mest hela tiden, är det ganska svårt att få passionerade utbrott. Fast jag vill kasta saker och lägga mina fejkmanikyrerade händer kring hans hals och skaka tills blodkärlen spricker i hans huvud och sen tar luften slut och han kanske krampar men jag fortsätter skaka och skaka och sen

är vi väl båda döda.

Jag älskar inte honom längre.
Det var så längesedan jag gjorde det att jag har glömt hur det känns, och det finns ingenting som framkallar den känslan i mig mer och jag är arg för tiden går och jag blir äldre och den här fucking soppan till förhållande gör mig bitter och jag vill inte bli som farmor. Hon verkligen hatade att leva. Hon sa till mig att jag aldrig skulle kunna få (om man nu får dom som brev med posten ey) en man för jag kan inte

städa ordentligt
proppa en gås full med fikon
stryka skjortor
eller göra en sås tjockare med mjöl

och vafan farmor, det är ju sånt män vill att man ska kunna va.

När jag tog körkort sa farmor: du är för självständig, och stickade en tusen-nålar-vass halsduk.
När jag var på syrrans konfirmation sa farmor: om du sätter dig ner spricker klänningen där bak, och grep tag i mitt sidfläsk.
När jag spelade fotboll sa farmor: är du kille.

Min farmor, nazismens sista utpost.
Farmor vid spisen, farmor vid tre meter höga kakfat med olika våningar. Kakor i symmetrisk storleksordning, saftglas i kristall och marmeladgifflar döpta efter syrran. Flera år senare äter hon inte dem längre, men farmor trugade ändå och syrran tog kanske en och gav till hunden under bordet. Farmor och syrran med samma sorts utstuderade stolthet, aldrig be om hjälp, aldrig svaga, alltid huvudet högt och ingenting kunde knäcka dem. Farmor som alltid sa att saker måste gå. Vem är jag att stanna dom, sa hon och kallade svarta för negrar på teve.

Först i soffan med datorn på tvbordet. Sen benen under mig och datorn i knäet. Och ögonen klistrade på loppisklockan som balanserar på tevens högkant bredvid stearinljusens klumptårar som flyter ut om lava. Kanske hör jag av mig för mycket. Jag vet inte. Så nu hör jag inte av mig alls för jag vill inte höra piptonerna förvandlas till röstlådemeddelande för vad ska jag säga där, jag har ju inget att säga - jag kanske älskar dig, men det är inte läge för kärlek fan, det är läge för uppbrott - för idag stod jag bland S-författarna på bibblan och tänkte lipa men allting gick åt helvete för jag är inte ledsen, jag är övergiven och det är den största skillnaden i hela vida världen och

-

om jag bara väntar kommer mina sår knappt synas, jag ska bära dom som inre, små sköldar - helt hemliga - och bara använda saltkaren på maten, inte i såren, aldrig på såren, och jag börjar bli för stolt för ett förhållande. Jag är kallare än du och jag är is. Egentligen är det sorgligt, när man vet att man kan brinna så hårt, men låter bli. Jag satt hos E, i hennes säng, och jag skrattade åt Gud vet vad, det var längesen jag skrattade så mycket att mascaran rann i svarta piltårar och på toaletten, i det fluorescenta ljuset, skuggas mitt ansikte som en demons och jag vill

knäppa upp min skjorta
dra ner blixtlåset i
bröstkorgen
och se vem som finns
inuti

Och idag sträckte jag ut min hand för att röra vid något gammalt som inte hunnit dö än, och kanske borde jag göra det lite oftare. Menar, jag såg Mamma Mia! och skämdes/krymptes/minimerades till en pinsamhetsamöba i biostolen och försökte glida ner på golvet i genomskinlig vattenformation, men morsan grep syrran i armen som spände sina alldeles för öppna ögon i mig och jag satt kvar i min stol och vem är jag att fly vardagen, vem är jag att tro att jag står över den, att jag är gjord för något annat, något större och mäktigare när jag min puls fortfarande slår i samma takt som deras och mitt blod börjar bli för dåligt för att ens ge bort.

Jag läser Vanya Vet igen. Första gången jag läste satt jag på bussen och tänkte att JHK bara vara en sån skitjobbig jävla stockholmsblatte - såklart jätteöverskattad som alla andra i Färdlektyr är - eftersom jag aldrig kommer vara med i den och nu går jag ju inte ens i gymnasiet mer så det sket sig alltihop - men fan, Vanya är så briljant. Och hela berättelsen är så otrolig rolig att jag skrattade högt på bussen och kanske fällde en liten, liten tår som rann utmed mina feta tonårskinder (typ 17-18, utan foundation och helt varmrödsfläckiga av blåsten).

Note to self: JHK är ju inte ens jobbig. Inte alls.
Fast jag måste ju hata honom lite obligatoriskt eftersom han:

a) är ung och begåvad
och dessutom
b) snygg på ett kultiverat sätt och inte på ett ansträngt
och
c) verkar vara en rent allmänt bra människa

OCH GUD VAD ALLT SÅNT KNÄCKER MIG FÖR JAG BLIR SÅ BITTER AV ANDRAS FRAMGÅNG.

Och nu är jag mycket mer diskret, skrattar inombords som alla andra vuxna, och det är så jävla onödigt att vara 21. Det bästa var nog 14 eller 15. När jag var 12 ljög jag så mycket. Mer som undanflykt, men till slut var det mer sant än vad verkligheten var... och det var nog den konstigaste känslan i mig. När man blir något man har berättat, liksom plockat det första, bästa trovärdiga ur luften som äpplen ur träden och kastar hårt-som-fan. Till slut kommer man inte ihåg vem man var innan lögnerna, och det tog mig år att plocka isär det där beteendet. Och sen, när jag var 19½

sa en psykolog att
jag var trängd
i alla hörn
och att jag måste öppna upp och
släppa ut alla känslor
och inte
hitta på ett humör
och inte hitta på vem jag är
och inte hitta på alls

och jag sa till henne att jag har hittat på sen
God knows when och att det nog
bara är han som vet när jag kommer sluta
punda runt med sanningen
och att jag tänkte gå in på första bästa toalett
och bara skjuta all den där påhittade skiten rätt
in i största venen i armvecket.

Egentligen vill jag känna lite skam, men vet inte hur. Det var längesen jag kände något över huvud taget. Det är som om apati är mitt allmäntillstånd. Och sen, ibland, om något händer som lyckas tippa över vågskålen åt något håll, övergår all likgiltighet i ett slags... mjukt, bräckligt försök till lycklighet. Och jag vill vara bortskämd med sånt, jag vill inte ta i så mycket. Mina nerver är typ av stål - kolla - jag blir inte upprörd om han inte ringer, jag blir mer whatever och går en neverendning promenad med självdestruktiva låtar i ipoden och sen, när jag kommer hem, brukar morsan påpeka att vårt förhållande är absurt. Hans och mitt alltså, och innan orkade jag slåss för det, men nu önskar jag bara att vi aldrig...

aldrig gjorde en så stor grej av
själva attraktionen.
För det är bara hormoner och en lite övermänsklig lust till att...
jag vet inte,
föröka sig,
men ändå inte.

Fan vad jag hatar när mammor har rätt.
Fan vad jag hatar att jag är så mycket mes när min morsa har så pass mycket balls hela tiden att
världen darrar när hon skriker genom våra dyra trädörrar och jag trycker händerna mot öronen och
önskar att jag var sju, och att hon ska komma in och krama mig mot sin blonderade permanent och jag
vill inte att hon nånsin ska sluta älska mig trots att jag är en idiot.

Det enda jag saknar med M är att jag inte tror att jag är älskad.
Så det är väl ganska allvarligt.
Och jag som bara ignorerar för att jag har alltid trott på att kärlek löser sig själv och man inte ska behöva kämpa och
att en dag ska jag fatta, liksom begripa på riktigt, varför jag/vi är här. Och i början av vårt förhållande tyckte jag att
allt var komplett. Jag saknade ingenting, och jag längtade inte efter något annat. Men jag är så jävla korkad på så många plan att jag inte kan hålla ordning på dom längre. Jag är 21 år gammal och så fruktansvärt naiv att det skrämmer mig.

Jag vill inte säga till honom att
jag kanske inte behöver honom.
Fast å andra sidan behöver
han kanske inte mig heller.

Jag vill att han ska ha sagt,
om än bara en enda pytteliten gång,
att han älskar mig.

Det finns väl inga tvång.
Ingen press.
Jag har ju inte förmått mig att säga det heller.
Mest för att jag inte ville få det kastat tillbaka i ansiktet som ett ilsket eko.
Jag chansar inte, jag är feg.
Jag vrider upp basen i mina feta hörlurar och låtsas att detta är illusioner


-


och jag gör om i lägenheten för det är lättare att flytta en möbel, lättare
att vinkla teven än att vinkla sin jävla hjärna och jag bäddar rent sängen med
nya lakan och kuddar och allting är uträknat, symetriskt och han säger att
han inte vill ligga under täcket men för mig finns inget mer smaklöst än
överkastssex och jag önskar tillbaka dom dagarna jag inte visste varför
folk pallade med sex över huvud taget, för nu blir det ett sätt att existera ihop och
snart kommer det säkert att ersätta vår konversation och sen



-



är vi tillbaka
imploderade

När inte ens sex är kul mer,
och man gör det på rutin,
som typ städning - och jag verkligen -
hatar - hatar - hatar - att städa,
då är det kanske bara skit
alltihop?

Eller?
Eller, kanske såhär:

Jag börjar förstå mitt eget bästa
och jag vet inte om det är han som är det.
Det bästa. För mig.
För ibland känner jag mig som ingenting.
Han kramar mig med en arm runtomkring,
och pussar mig som en morsa med stängd mun.

Inuti är jag max tretton och vill slafskyssas med
min kille. Fast han är ju 30 så jag antar att det där
är above and beyond hans värdighet.

Helvete.

Det var längesedan jag hade någon slags värdighet.
Insikt.
Och jag tar ut det på mamma för hon säger sanningen som en
jävla bibel och jag borde nog börja läsa och förstå
lite mer om livet än vad jag gör just nu.

Jag lever på hormoner.
Konstant vattenbrist, huvudvärk,och jag vill
ha ett sånt förhållande som min syster har -
för jag vill alltid ha vad hon har.
Hon kan liksom
inte
misslyckas.