en dipp med ofantlig känsla av saknad och önskan om att allt bara kunde lösas utan min inblandning. - studier, träning och annat.
allt är nytt och jag känner inte staden, den är dum ibland när en inte förstår systemet och tar sån tid. vågar inte cykla för det blir för långt och trafiken är hetsig. saknar barnet och ledsen att bara kunna ses på helger i sammanhang där jag är gäst.

det blir bättre, jag vet. bättre boende inom kort och kanske studierna lättar lite framåt våren. kanske även min studieteknik bättras inom kort.

saknar människor. höstpromenader med fina människor. saknar pengar för tågresor till människor.

det blir snart bättre.

från att ha hamnat på reservlistor till precis allt jag sökte inför höstterminen, och blev halvt ganska mycket så bedrövad, slutade det med att jag blev antagen till allt. det var en härlig känsla ändå.
nu antagligen 4 års studier. den här gången ska jag slutföra något. bannemig.

nu ska bara lite läskigheter övervinnas och vardagen blir bra.
i can do it!

varför, varför liksom.
så mycket jag inte förstår.
människors beteenden, plötslig död, plötslig kärlek, mattetal, bostadsmarknaden...
mycket som förbryllar det onda huvudet.
försöker mig på att hitta svar, för att stryka nåt, men blir nog inte så mycket klokare.

ibland blir det bara för mycket och flykten tas till.
då kan en hitta lugnet hos en katt eller vid ett spadtag.

packar och rensar och gör mig ren från saker som aldrig varit mina men som ändå följt med mig. befriande på ett sätt men samtidigt lite vemodigt.
nu är det nära.

johanna och det nya livet.

och jag som inte ens tycker om förändringar. vad hände egentligen?

förundras över hur jag kan vara så kall och okänslig när fel objekt säger att känslor fortfarande finns kvar.
när jag blir förbannad och sårad då jag själv säger det där om känslor som finns och möts av samma kyla av objekt som inte är glömt.

varför blir det aldrig balans?

känslan av att bara slå en pling var en känsla som fick debatteras hårt inom mig innan det blev klart att hon så nära som en armlängd bort inte blev plingad till.

nånstans blev jag stolt, men samtidigt sorgsen.

nu har kissen lämnat boet och ingen kommer springandes när jag öppnar ytterdörren. tomt, men hon får det bättre. när hon själv inser det.

den där separationsångesten alltså...
äsch, det blir bra det här.

tänk ibland önskar jag att någon bodde med mig. just vid sådana här tillfällen när en behöver lite medömkan och lite te hämtat och snorpapper langat.
väldigt mycket vid sådana här tillfällen önskar jag det faktiskt.

men jag påminner mig själv om att vid andra tillfällen är jag just väldigt glad över att bo själv.
vid sådana där tillfällen när en bekantskap berättar om hur kattlådan stinker mer och mer för varje dag och att båda går och väntar ut att den andra ska göra ren den.
eller när en annan bekantskap berättar att när kvalitetstid äntligen ges så går den andre och sätter sig framför datorn och försvinner bort.

inget av det saknar jag alls faktiskt och är väldigt glad att bo solo.

men just igår och idag och antagligen veckan ut kunde jag hyra nån som tycker synd om och passar upp på en väldigt ömklig själ.

lyssna på läsläxa och få höra om det senaste simsspelet.
små saker som värmer hjärtrakten. solen skiner och hinder hoppas högt över.
det är nu det händer.