Ja så har man inkasserat en flickvän. För fortsättning blev det. Jag ska inte ropa hej. Men såhär nära hamn har jag inte rott på 6 år.

Imorgon kommer hon hit. Jag tänker jämt på vad vi skulle kunna göra så nu är det dags att sätta planer i verket. Jag tänker bara flyta med och ha otroligt kul. Men inte ha några förväntningar på fortsättningar. Det är denna helgen som gäller. Vi nöjer oss med det sålänge. Jag vet inte om jag är kär eller om hon är det. Om det är bra eller bara en dum idé. Jag vet bara att jag saknar hennes kyssar på min axel när jag vaknar och att jag vill visa henne hela min värld.

Önska mig lycka till.

Jaha. Så man tog svängen till en ny stad och tänkte att man måste kolla upp om bruden som bor där är värd fler besök i framtiden. Så sitter man på tåget hem, känner lika mycket plus och minus. Helt förvirrad. Känner med logiken att det inte är så matchat. Känner med magen att man redan saknar. Känner med sjätte sinnet att man borde vara försiktig. Så det enda man lyckas lista ut är att hon iallafall är värd ett besök till, för att ta reda på mer.

Sova ensam är plötsligt just bara... ensamt.

Och sen när blev snus okej i en kyss? Sen när blev korkade brudar attraktiva? I en stad 4 timmar från min, där ändras reglerna.

Två namn. Ett dåligt, ett bra. Ett minus ett plus:

Christian och Kristin.

Nu är det snart ett år sen jag och Christian kysstes för första gången. Första gången på fem år jag tillät en man och första gången någonsin jag tillät en brat. Så sitter man där igen på kebaben efter en festkväll med de tappra som orkat sig kvar tills sista låten spelats. Viktor och jag har dansat till Ledins "Inatt är jag din" och jag är så himla ensam mitt bland alla vänner. Kristin har gått hem till sin nya pojkvän, Erik fastnade någon annanstans med sin nya och Per och Julia var självklart tvungna att gå tillsammans till festen och pussas helatiden. Jag tar med mig Viktor hem. Idag åker inte Christian med på köpet. Han var inte full nog att bjuda med sigsjälv denhär gången. Och jag gör det inte. Så vi sitter där på kebaben och jag säger att Viktor kom vi går. Christian blir kvar. Viktor pratar och pratar hela promenaden hem men jag hör inte vad han säger för jag tänker på Christian och Kristin. Jag känner mig mindre ensam, lite iaf. Viktor sover på soffan och somnar mitt i en mening. Jag skedar ingen. Ingen av de två jag hade viljat skeda. Somnar ensam och vaknar ensam. Men Viktors andetag lindrar. Jag är ingen som ligger med folk för att täcka över ensamheten. Men denna gången kände jag mig så ovanligt ensam att jag iaf tog med någon hem för att sova.

Jag undrar vad han ville mig och varför han inte ville mig längre? Jag förstår inte vad som hände däremellan. Vad han kände sig färdig med. Han är mitt största mysterium. Det är därför han spökar, det är därför jag drömmer att han ger mig alla sorters godis som ett förlåt. Men jag drömmer.

Från a till b. Kristin går alltså hem till sin nya pojkvän. Eller nygamla. Som hon precis bestämt sig för att vara monogam med. Tre dagar senare hånglar hon med en vännina och känner något. Ungefär där går min gräns. Det är vansinne att hänga upp sig på tankar om en straight tjej. Men om hon plötsligt upptäcker sig vara bi och tar en annan tjej än mig? Jag skulle ju varit den som tog första kölappen om jag visste att chansen fanns.
Det sårar mig inte att hon inte vill ha just mig om det är mitt kön som är fel, då är det inget personligt. Men att hon väljer en annan kvinna före mig, gör mig svartsjuk. Hon är ju kvinnan i mitt liv. På alla sätt.

Ett litet höstmoln växer i min mage. Hur svart kan det bli på en himmel? Hur kall blir fortsättningen?
Jag trodde jag kunde, men jag vet inte nu: klarar jag en till höst ensam?

Tillbaks på ruta ett igen. Christianjävel. Han skulle bara brattat och tagit taxin hem till sig. Istället bestämde han sig att det var en smart idé att bjuda in sig själv hem till mig när jag, Victor och Pasi traskade förbi påväg med säng och soffa.

Jag sa att du får ta soffan med Victor och han svarade med att breda ut sig som en fet padda över mina 90 cm sovyta på sängen. Och Kristin hade rätt man såg att han gått upp i vikt. Fortfarande frånkommer man inte faktan att när han låg där och skedade mig var jag bannemig den lyckligaste människan på hela min ghetto-ö. Hat-kärleken visste inga gränser. Nu har jag gått och sniffat på tishan han lånade patetiskt många gånger och nästan börjat lipa varje gång.

Vad ska jag med honom till (igen)?
Samtidigt: Vad ska jag göra utan?

Finns ingen annan man som skulle få ta i mig än den jag själv minst anade skulle få få den äran: en småfet bratt med rosarandig skjorta.

Jag är så himla hårt biten. Igen. Allt var ju lugnt? Nu är det storm inuti igen. Ett halvårs slit för att glömma och gå vidare helt kastat åt lejonen nu.

Kan bara säga: skiiiit.

Inatt när jag och Kristin låg och tjattrade precis innan sömnen så small det plötligt till. Tre gånger. Hårt och högt.
Säg att du kan komma på något annat det skulle kunna vara. Vadsomhelst men inte det jag tror.
Det kunde hon inte. Dom skjuter pistol på min gata. Och inte bara det:

Dom har börjat ha sönder folk. Monir har hjärntumörer, mormor hjärtflimmer och väl hemma i rotmoset får jag min gamla grannes dödsbesked.

Man ska veta att man lever svarade hon.

Nej nu börjar det balla ur lite tycker jag. Alkohol, one-night-stands och slösaktighet med pengar har inte varit några av mina belastningar i livet innan.

Igår råkade jag på en internetbekantskap ute på klubb på min Stockholmssemester. Hon var så himla på och hon var tillräckligt söt för att jag inte skulle orka sätta emot. Jag hade själv aldrig aktivt raggat upp henne men jag vet inte, just då kändes det som om det kunde vara lite spännande. Läppiercing och bortamatch, jag gled med tjejen som proppsade på att jag skulle med henne hem. Hon hånglade upp mig i sängen men gud vad tråkigt, hade ingen vinning av detdär alls. Det var bara mekaniskt och jag kände ingenting. Jag sa att jag var trött hundra gånger och tillslut gav hon upp. Låg och tryckte på morgonen, vågade inte väcka henne eller smita. Tillslut vaknade hon av att någon ringde. Sen kom några som jag senare förstod var hennes exbrudar båda två. Herregud, får sån ångest av denhär sörjan! Jag vill inte in i den. Varför gick jag med på detta? Jag tror jag blir för smickrad och för rädd att bli avfärdad som bitch om jag dissar någon. Men alla andra är sånna slampor verkligen. Fick lyssna på en obehaglig skvallerutläggning mellan exen om vem av dom som liggat i värst. Jag ville bara springa därifrån men dom ba: Neje stanna kvar, spela tv-spel, ät!
Vid fem(!) kom jag äntligen ifrån lägenheten, vill inte ens veta vad dom sa om mig efteråt. Skämdes, hade ångest och tänkte att jag iaf kan mörka det för Tilda och Anna som lämnat festen tidigare. Men när jag ska gå ut på t-centralen och byta vagn, vem råkar komma i exakt samma dörröppning till samma tåg. Vad är oddsen?! Det blev Walk of shame, ett blickmöte, ett: ehh... jag ska byta.. hörs sen.

Jag tänker inte gå ut ikväll och jag tänker på allvar ta det lugnt med det ena och andra. Andra säger så varje söndag men jag brukar inte ha några regrets. Jag tänker inte ha detsåhär jämt. Likamed idag går jag inte ut. Kan inte riskera något. Ragget skickade ett mail med sitt telefonnummer och tyckte vi skulle mötas upp ikväll också.
Hell no!

Jag saknar min egen stad. Imorgon kommer jag hem.

Livet bara fortsätter i uppåtkurva. Jag vågar knappt tro det men jag bara glider med och ler. Vem hade kunnat tro att man kunde leva såhär smärtfritt i 20-årsåldern?

Snart har jag semester också. Känns inte som om jag behöver den just nu, vardagen är en fest. Kristin i mitt hjärta igen och Finland bara några dagar bort. Snyggtjejen har addat mig på facebook. Festerna är många och bra. Maten är god, träningen är rolig och mina krukväxter lever. Det enda som stör mig är disken men vilken bagatell egentligen!

Jag passar på.

Jaha. Jag bestämde mig för att skärpa mig och samtidigt på en annan plats blev Kristin dumpad. Nu försöker vi återskapa det vi hade, nu är iallafall problemet ute ur bilden, förutsättningarna har förändrats. Tobbe har åkt bort och är ett pucko allmänt. Men detdär med tillit, det är svårare nu. Samtidigt är jag glad att veta att det inte finns en glasvägg mellan oss längre, saker vi inte kan prata om.

Jag känner mig verkligen på uppgång i livet. Idag satt jag och funderade på om inte min bästa tid är nu. Helt seriöst. Staden är min lilla älskling. Jag har så mycket vänner att det svämmar över och dom är allihop jättefina. Jag är stabil, har marsvin, fast jobb, krukväxter och nytapetserad hyresrätt. Det har inte regnat på hundra år och jag är snygg i håret. Jag har haft 4 bra utekvällar i rad och gått på min livs första bra efterfest. Jag hoppas att jag inte får äta upp detta snart men mina damer och herrar: livet leker! Det enda som fattas är egentligen en snygg och smart brud i mitt knä. Men det fixar jag på Priden.

Nu förstår jag vad som gjorde så ont: jag var oförberedd.

Jag gav dig allt: guld och lojalitet, jag trodde det var ofarligt. Du var ju helt oskyldig, herregud gröna valpögon, och jag gav dig allt utom kyssar. Jag trodde bara kyssar kunde döda men sen kom pilar från oväntat håll. Bakhåll:
Oföreberedd dör först.

Du sårade mig till döds Kristin.

Och pappa har rätt i sin analys: jag är så förfärligt snabb att koppla ihop nya relationsnederlag med gamla och bittert konstatera att det alltid slutar på samma sätt. Jag bestämmer mig för att stänga av och alla anledningar kan kvitta. Domen är alltid densamma nuförtiden, det är min överlevnadsstrategi:
förrädare blir utvisade ur min lilla lustgård och inga tvåminutare här inte. Forever and ever och jag muttrar vidare, letar nya stjärnor och försöker verkligen glömma dom gamla.