ibland blir jag så rädd för att han ska försvinna att jag själv funderar på att bli den som hinner först.

om hormoner kommer göra att jag tappar alla mina åsikter och värderingar, som är typ det viktigaste jag har, då vet jag fan inte om jag alls vill ha några barn.

för övrigt är jag så kär att jag håller på att dö. det är verkligen ganska nära.

jag är en emotionell katastrof, en känslomässig abnormalitet, men ibland, ibland fungerar det faktiskt för mig och saker och ting blir nästan exakt som jag hoppats.

- ibland sörjer jag det som aldrig kommer att hända.
- som vadå?
- som att jag aldrig kommer att kunna flyga.
- så du vill flyga? med egna vingar?
- ja. vill inte du det?
- varför skulle jag vilja det? det är ju meningslöst.
- man måste kunna tänka tanken.
- varför?
- därför att det är det enda sättet att kunna flyga.
- du flyger inte.
- jag flyger. och sörjer att jag inte kan flyga.

när jag bli stor, ska jag vara stor. jag ska inte göra någonting annat.

det här är mitt första försvarstal: för att dämpa ångest och dåligt samvete, för att de senaste tre dagarna har varit grubblerier angående min moral, varför jag bryter mot den gång på gång och om den överhuvudtaget finns: om den finns, varför bryr jag mig då inte om den? men så här är det, att det är faktiskt inte så jävla lätt när kroppen köttet lusten solen brunbränd hud och badkläder står emot något så banalt (?) som etiska regler och samvete, det är bara för jävla enkelt att ta chansen när det enda man har tänkt på hela dagen är dunkandet och värmen och på hur det enda man vill är att få slippa den där spänningen i som finns i hela kroppen, och man vet exakt vad som behövs för att få den att försvinna: då är det inte så jävla självklart att handla moraliskt, då är det lättare att hitta på ursäkter och tro på hans ord om att det är okej, det är ändå redan för sent, skadan är redan skedd och så vidare, bara för att köttet solen huden kroppen så gärna vill tro att det är värt det: det är det inte, inte ett dugg jävla värt dåligt samvete och tredagarsångest och självförakt. men det här är ett försvarstal och därför måste jag fråga er: har ni någon gång haft den där känslan av att vara on top of things? känslan av att vara en hjältinna i en sunkig kioskroman som alla hoppas på ska vinna i slutändan, känslan av att flyta runt och få precis som man vill, trots att man innerst inne skulle önska att allt vore lite svårare? känslan man kan få i en taxi som åker i 150 km/h genom öknen klockan fyra på morgonen med alla fönster nedvevande och håret som blåser och man får någons odelade uppmärksamhet, uppskattning, någons ögon som lovar lusten köttet huden nånting som ingen annan ska få veta, man känner sig så förbannat bra just då, som en stjärna, nån jävla moviestar med håret som blåser och ögonen som lovar och huden lusten köttet solen drömmarna som säger ja! ja! ja!
det här är mitt sista försvarstal: de vildaste, jobbigaste, roligaste sex veckorna i mitt liv, men nu ska jag dra ner på hastigheten, leta efter sinnesfrid i hörnet i soffan i huset på karlshovsvägen, vara duktig, vara stilla och lugn.

vilka språng skulle jag inte kunna ta, vilka språng! om inte-

och vilka språng försöker jag inte ta! men skottet, minnena, skuggorna och mörkret hejdar mig alltid och jag springer aldrig. om inte alla dessa omöjligheter, orimligheter, tankar om förluster fanns, om det inte vore för allt jag läser, som folk skriver, att analysera och tolka och lirka fram och tillbaka med tills orden bara är tomma hål, om det inte vore för detta tvivel, för velandet, för alla satans killgäng i vartenda jävla gathörn, vore det bara inte för rädslor och ångest, för nojor och konspirationsteorier, och om inte alla dessa kvällar fanns med sina mentala slag i solar plexus och mina förbannade blöta kinder, och dessa läppar, vore det inte för att de skrek efter dina om nätterna, vore det inte för att mina händer blödde av saknad, då skulle jag ta mig fan HINNA-

men det är väl själva poängen antar jag.

att virra omkring på otten med ett stort hål i bröstet och leta efter något ljudlöst, något lugnt, något ångestreducerande, och att i stället för att finna det följa med johanna ut till taxin och att för första gången på många år sakna en famn att hamna i när allting snurrat färdigt, en famn i en hamn i en säng i en sjö, bredvid någon med mjuka händer och sovrufsigt hår.