Så mycket har hänt. Den snurrande R roterade runt och iväg. Förlovningen med underbara K är över. Händelserna är förknippade med varandra. Jag saknar ibland känslan av att ha varit med K och haft ett liv framstakat. R saknar jag inte mycket av.

Jag är fullständigt jätteförälskad i en André. Så mycket känns, så starkt. Om en vecka kommer han tillbaka från Kina. Jag får fina sms.

Annars gråter jag och har panik, äter Sobril för att ta mig igenom skolan. Dricker nu Whiskey för att det är gott och jag tycker synd om mig själv. Jag kräks upp min mat för att jag känner mig tjock och äcklig.

Fast André säger jag är underbar. Och det hjälper mycket. Men mest när han är här. Och inte i fel världsdel.

Som om jag skulle kunna vara klok och vettig.

Bara en som snurrar, jag inbillar mig saker. Nu pratar vi en eller några timmar nästan dagen på den där ansiktssidan, och det har kommit till en vana där vi pratar rätt mycket och öppet om saker. Han kommenterade att jag Kristian verkar som gjorda för varandra, och det är nog rätt sant.

Jag måste bara börja agera som om det känns så från mitt håll också, vilket det faktiskt gjorde fram till för en månad sedan.

Hur ska jag ta mig ur detta? Vän E är rädd att jag håller på att gräva mig en djävla stor grop som jag tänker kasta mig ner i. Hur sant skulle inte det kunna bli.

Å andra sidan kanske han, den där som snurrar, känner att han kan prata så mycket och öppet med mig just för att jag är förlovad? Så att jag mest torterar mig själv mer än gör något annat.

Situationen med T. löste sig till det bästa. Inte jobbigt alls, en sak mindre.

Jag känner mig lite gränslös, är för öppen med vissa, pratar för mycket och för personligt. Jag kanske ler på ett olämpligt sätt, jag är ganska säker på att jag uppmuntrar samtal och är närgången på ett sätt som kanske är lite konstigt. Nu snurrar en till person i huvudet, på något vis. Den förras vän. Det känns som om jag inte kommer att landa mer, samtidigt som jag är rädd för att göra det om det innebär att jag istället blir deprimerad - vilket det inte alls behöver innebär men som jag är rädd för.

Jag tror att jag egentligen kanske inte mår så bra men låtsas som ingenting. Ibland tror jag att jag inte kommer att bli gammal.

Jag vet inte hur längre det kan fortsätta, det måste tippa över till något håll och jag är rädd för just nu känns det som om jag inte vet vilket.

Jag promenerar två-tre timmar om dan för att processa och bli av med min nervositet och rastlöshet. Positivt: jag går ner lite av det som jag gick upp på grund av nya medicinen. Negativt: det mesta promenerandet sker på natten. Jag sover lite, skolan fungerar inte eftersom jag inte finner ro att sätta mig ner och läsa.

Igen: bita ihop och gå framåt, uppåt, utåt, jag vet inte.

... men har börjat ta itu med några saker åtminstone. Mejlade min chef angående T., så nu är bollen i rullning. Kommer troligen att bli jättejobbigt att hantera det med själva T., men det är väl bara att bita ihop och rida igenom.

Ska be om sömnmedel från min läkare. Nu: hantera, hantera, hantera. En massa saker.

Varför finns det ingen känslo-katt för förvirrad?

Det är mycket som snurrar i mitt huvud. En kompis till mig undrade när jag hade tid att sitta och vara nostalgisk över saker - svar: Det pinnar på när man ändå håller på med en massa annat. Som att tänka på vad jag ska göra med henne jag bostödjar åt, det tar en massa tid och energi att försök blocka hennes vänförsök och jag gör det inte ens speciellt bra. Jag måste ta upp det med henne eller avsluta kontakten; just nu känns båda sakerna som ett vettigt alternativ.

Jag är lika kär i min älskling som vanligt, men det snurrar en annan person som bara stör. Så jag måste försöka koppla bort datorer och allt sådan som kan underblåsa eller uppmuntra. Psykologvän C menade att det dessutom kan vara lite elakt att "uppmuntra" någon när man dessutom är i den ställningen att man själv är förlovad, medan den andre (troligen) är singel. Och elak vill jag inte vara. Så det är bra att tänka på (dessutom: det är något förmätet att utgå ifrån att man är så fantastisk att någon annan automatiskt gillar en bara för att den andre snurrar i ens eget huvud).

There: I will be perfectly content.

Igår: tretimmarspromenad med C till Berthåga kyrkogård för att känna på stenaltaret och se hur träden har vuxit. Och för att vara nostalgisk och minnas. Jag saknar mina promenader med P, även om det inte är så mycket annat jag saknar.

Min dygnsrytm är rubbad, jag är rubbad, och mitt känsloläge är överallt. Det bådar inte gott inför skolstart. Får se var det landar.

Tredje dagen på ny medicin, i morgon når jag maxdosen. Snabb stegring. Inte ens särskilt mycket biverkningar!

Antipsykotisk medicin. Med tanke på att jag aldrig varit mer än mycket milt hypoman så undrar jag vad jag sa för att läkaren skulle vilja ge mig Seroquel istället för Lamictal.

Förra veckan tänkte jag mycket på hur jobbigt det är att leva, och såg 6-12 avsnitt av Supernatural om dagen. Nu tittar jag bara på några avsnitt om dagen och har börjat tänka på att plugga igen. Det är bra.

Ett djävla mörker just nu.

Bara att bita ihop antar jag, och hoppas att medicinerna hjälper.

Så. I går ringde jag psykakuten för att jag var helt förtvivlad och inte ville resa mig från golvet. Bara grät. Men jag vet ju att de inte kan säga något jag inte redan vet, och att jag är för frisk för att göra något annat än att vara hemma, eller gå till jobbet, eller jag vet inte vad.

E&E kom över och räddade mig litegrann. Och så Sobril. Att vara något apatisk är bättre än helt apatisk, men med andra problem: jag borde göra saker, jag kan göra något, men det går så långsamt och är tungt. Jag kan inte sova mer än fem timmar, men känner mig inte trött.

Jag känner mig inte uppåt, något neråt, men mest konstig och lite hopplös. Så här kanske det blir med jämna mellanrum de närmaste femtio-sextio åren. Det är ibland svårt att komma ihåg när man är nere, hur ofta man inte är nere.

Varför O VARFÖR säger man till en patienten det sista man gör att "du fattar nog rätt beslut"? Vad är det med mig och mitt djävla trevliga hurtiga det-blir-nog-bra! När man kan säga "du fattar nog ett beslut", eller annat nonsens.

Överlag är jag inte helt nöjd, jag kände mig helt snurrig och tafatt, det ser så bra ut på papper och så säger och gör folk inte riktigt det man vill. Och även om man är förberedd på att de inte vill göra som man vill, så vill man att de inte ska göra det man vill på det sätt man själv har bestämt att de inte vill göra. Så att man är förberedd!

Nu ska jag skriva journal och tänka ut ett bra sätt att rädda detta.

Jag sitter och läser om sömn och sömnproblem, men mitt finns inte med. Jag somnar för lätt, i princip var som helst och jag är inte pigg just nu. Kanske lite förkyld också. Förhoppningvis finns det något bra som kan hjälpa mot detta, eller att förkylningen går över, annars är jag rädd att det är början på en depression. Men det känns inte riktigt så heller. Det känns bara lite mycket och lite jobbigt. Och så somnade jag på en handledningskonferens där jag verkligen inte skulle somna... Så det lägger jag till listan över saker jag inte ska göra.

Försöker prata mindre och fråga mer. Men framförallt så ska jag försöka att inte vara så konstig: social och hysterisk nästan under två veckor, och nu sitter jag på ett rum och ugglar och funderar på om jag ska gå ut och gå, utan att någon ser mig. Men man ska säga till i receptionen innan man lämnar byggnaden, så de vet.

Men läkarsekreterarna är jag inte rädd för, så det blir nog bra.