först hjärtat som rusar en smula. av gammal vana. sedan suck och en enorm känsla av trötthet. sedan en hahaha-känsla. hur kan jag bry mig om vem som var patetisk sist och därmed är längst ner på botten efter så lång tid? jag är en sorglig människa...

jag längtar, längtar, längtar till min ledighet. får se nu bara hur det går med planerna, hoppas verkligen något av det blir av.
sablans terror.
helgen blev rolig iaf. fast kan ett seriöst beachparty verkligen bli misslyckat? jag är på bra humör, tror att jag har energi till att vara engagerad på jobbet trots att jag knappt har sovit. sablans ljus.

jag är så arg! kom till jobbet och en del förändringar hade tagit plats. utan att tillfråga mig. när det hade varit så lätt. därför blir jag galen, när saker görs bakom min rygg och en viss person vägrar att respektera att det är mitt ansvar. åh vad arg jag blir. hon är väl bitter iofs att jag fick förtroendet och inte hon. men det finns faktiskt orsaker till detta. förstår hon inte att hon bara bevisar det ännu tydligare nu? hursomhelst så hoppas jag att det här humöret inte sitter i länge. jag vill ha trevligt ikväll.

man varför sticker saker fortfarande?

jag håller på och målar hemma så det blir så stökigt så jag vill bara vistas där när jag just målar. illa. idag får jag nya möbler. eller ny-gamla. trevligt är det iaf. jag tycker inte om att vara osams. men jag har inte gjort något fel. så vill personen ifråga vara arg så får det vara så. det kanske är enklast för dig också.

stackars, stackars, stackars emma. det finns liksom ingen hejd på hur synd det är om mig. gud. måste skärpa mig. tycker synd om alla som råkar ut för mig just nu.

ibland önskar jag att jag var en sån människa som folk känner ett behov av att ta hand om. som man bara måste ta hand om. var jag också så där totalt egoistisk när jag var en del av ett vi? jag vet inte. kanske. men jag behöver en hand att hålla i ibland för den här situationen är fortfarande skrämmande och obekväm. kanske nu mer än någonsin.


men alla ska inte ta åt sig

som vanligt hände det väl en del saker att rodna en smula över. men andra hade mycket större anledning att rodna så jag slipper nog den här gången. så konstigt att alla var där, som tur var slapp jag ändå mirakulöst nog att möta på alla. antagligen tur för i mitt tillstånd hade det nog lett till ett smärre utbrott. och mitt motto var: jag väntar inte på NÅGON

ok. det funkar tydligen så här i mitt liv. det ska bara vara så. människor försvinner men tydligen aldrig riktigt helt och fullt. det var en smula komiskt iaf. men tyvärr totalt ointressant. jag behöver vara fysisk.

just nu är det bra. stay out. jag vill bara vara jag. själv. ensam. då finns lugnet.

efter allt mess var det skönt att få lite bomull kring själen på söndagen. att vistas med någon som har älskat och fortfarande älskar en på något sätt är lugnande. och det är skönt att veta att jag inte ramlar tillbaka på alla plan iaf.