saker jag är rädd för, uppdaterad version anno hösten -07

-att jag aldrig ska få nåt jobb utan att praktiken ska vara något jag ser tillbaks på som höjdpunkten på min journalistiska bana.
-att mina kompisar ska tröttna på att jag är så kass på att snacka om saker
-min praktikplats
-att jag blivit för bekväm i min ensamhet
-att jag ätstörningarna aldrig kommer gå över


In other news är det så höstigt och blåsigt att jag håller på att ramla av Västerbron varje morgon jag cyklar till jobbet. Jag har inlett en passionerad förälskelse med InDesign och i höst ska jag till St Petersburg. Kort sagt är ingenting längre tillräckligt beständigt för att beskrivas ordentligt.

read books that will make you look good if you die in the middle of them:


det är vår ute. vårvårvår. men det hjälps inte för jag har inte skrivit färdigt min artikeljävel så jag får inte alls hänga i vasaparken. inte det minsta.

ibland är jag väldigt dum mot mig själv.

VÅR, dammit.

men nej: arbetsrät.

jag har gjort kladdkaka med valnötter och det är verkligen ganska svårt att inte äta upp hela just precis NU utan ta med den till lyxlägenheten vid mosebacke. där kommer jag nämligen inte alls få äta upp hela själv, vilket jag helst skulle vilja.

allra helst vill jag iofs bara sova, men jag har lärt mig att det inte hjälper. aw fuck.

jag är så sjukt trött på att inte vara mitt vanliga peppiga jag. jag hade vant mig vid det ju. vad är dealen?

har det varit en god jul?


Jo men jag tror det.
Jag har bland annat (fula koftor, fina brickor, dressyrlektioner) scorat en ipod, vilket exalterar mig ganska mycket. Troligtvis kommer jag fortfarande inte bli en sån där som laddar hem musik, jag älskar att äga min skivsamling och så vidare herregud det är verkligen jag och Johan Åkesson eller vad den där trettiplussar i påstan heter, men ändå. ipod, yeah. I'm the how to swing, I'm the twist and shout, etc.

Men jul, alltså. Jag vet inte.
Jag tror alltid att det ska bli rätt jobbigt, typ "och så måste man vara gald hela dagen och tänk om man inte alls är glad utan ledsen, vad gör man då? eller om man är glad men inte på det där sättet, utan på det där sitta hemma och spela spel-sättet, måste man ändå göra den årliga turnéen?". Men sen funkar det ändå alltid ändå. Jag kanske borde börja lita på att det kommer göra det nästa år också, men det förstår vi ju alla att det inte kommer ske. Jag har rätt grymma föräldrar, och deras polers är fina de med.
Men fortfarande, jag vet inte. Det är nåt med ensamheten. Eller järnbristen, man vet inte så noga.


Hemma från MaPas omsorger är lägenheten städad och kylen tom sånär som på S's nyårsdricka, så nu ska jag handla mat. Ikväll Tingsek på vuxendebban.

Jullov. Bra grejer.

Jag kollade just på vilka grupper jag är med i. Det är en skrämmande lista.

Jag är uppenbarligen sjukligt intresserad av tv-serier, något som om man känner mig det minsta är hejdlöst roligt eftersom jag aldrig någonsin kollar på TV utan brukar glömma bort att den finns. Min nästa kurs handlar om tv-journalistik och det är tänkt att vi ska kolla på tv på kvällarna står det i kursplaneringen. Vi får se hur det går. Jag fattar inte hur man ska ha tid att se på TV, däremot har jag uppenbarligen hur mycket tid som helst att se på serierna på DVD eller nedladdat. Det hela är mycket märkligt.

Vidare tycker jag uppenbarligen också om att klaga, för jag är med både i dagens i-landsproblem och i hjälp! (fast där bidrar man ju iofs också ibland. hm.) och önskelista.

Och så tycker jag om att berätta helt oviktiga saker på ett kravlöst sätt, för jag är med i sagda önskelista och idag har jag lyssnat på.

Det enda som jag kan erkänna som lite representativt är gruppen böcker (talande nog en sorgligt inaktiv grupp), hangman, och mat & recept.

Bah.

Det här kommer att bli en självömkande och utlämnande dagbok. Det får vara så.

Igår kom jag hem från Ingemar vid ungefär vanlig tidpunkt, eller lite tidigare faktiskt. Vi hade sett en sjukt bra film, något som inte hör till vanligheterna längre sen vi börjat med Almodovar. JAg gillar honom, det är ju sjukt mkt bättre än annat som görs, men ja. Det är ofta så mycket ivägen att jag inte kan uppskatta det ordentligt. Men inte den här gången, Allt om min mamma var precis en sån film som jag gillar allra bäst. Enkel men helt hysterisk. Fantastisk men trovärdig. Vacker och ful. Tystlåten och aldeles, aldeles underbar.

I alla fall. Jag kom hem från Ingemar, med den nya insikten att J har skaffat någon slags flickvän och att jag alltid kommer på saker för sent. Och jag hade fortfarande lite ångest kvar i lungorna efter filmen. för även om den var fin, och hoppfull också, så var den ändå sorglig och jag vet inte om jag har Post Menstruella Spänningar eller vad mitt problem är, men jag verkar inte kunna hantera saker som känns mer än lite för varmt te på morgonen. Jag vet inte vad jag ska göra.

Jag kom hem, och helgen hade gått. Jag hade klippt håret, klistrat affisher, druckit öl men inte gått på debban, (fredag) provjobbad på fiket och märkt att det faktiskt var rätt roligt, sovit middag, läst böcker, träffat Maja och druckit vin (lördag), jobbat mera, bakat feministiska pepparkakor och skrivit brev till kungen och till Nmakno Sabuni eller vad hon heter, och varit på Ingemar (söndag.)
En ganska vanlig helg. En ganska vanlig vecka innan dess, förutom att jag på fredagen inte orkade gå upp ur sängen för allting vägde liksom lite mer än vanligt, benen var tyngre och det låg nånting på mina lungor så det gick inte att andas ordentligt och jag var tvungen att vara hemma. Jag var hemma hela dagen men gjorde ingenting. Det ger mig lite ont i magen att tänka på. Men ja, förutom det en vanlig vecka. Och nu börjar en ny vanlig vecka. På torsdag kl 8 har vi deadline med alla artiklarna för lokaltidningen. Hela måndag och tisdag har vi rikstidningsproduktonsdagar. Jag har ett jobb, och en kvällskurs, och roliga och inspirerande och vikiga grejer att göra på kvällarna. Jag har så jävla mycket att jag inte kan fatta vad det är jag saknar men något är det.

Och jag satt på min säng och försökte gråta så tyst som möjligt för att inte väcka S. Vilket var jävligt otillfredsställande för det löste inte alls upp knuten i bröstet eller hjälpte nånting. Det ska fan till ordentligt hulknade för att det ska hjälpa. Jag är uppenbarligen inte filmstjärnematerial, quiet snyfting är inte min cuppa. Det hjälpte alltså inte alls, jag fick ont i huvudet ohc kunde inte sluta och för att inte börja hyperventilera drog jag mitt gröna täcke över huvudet och sov.

Imorse var jag lika trött som efter förra veckan, som efter bådda helgdagarna då jag jobbat.

Jag fattar inte vad jag håller på med. Jag önskar att jag kunde stryka mig själv över håret och säga att det kommer bli okej, och att jag kunde tro på det. Jag önskar att jag visste vad jag håller på med. Nothing is enough mon amour, och jag undrar om jag behöver en superhjälte eller knark eller bara klippa mig och skaffa ett jobb. Men det har jag ju gjort nu, faktiskt, och det gör det nästan bara värre.

(Och jag lyssnar inte ens på Rilo Kiley, så inte ens det kan jag skylla på)


they will see us waving from such great hights?

skivor jag vill ha PRONTO
-damien rice "9"
-jarvis cockers soloplatta
-magic numbers "those the brokes"
-fibes, oh fibes! "emotional"
-aislers set "last match"
-scissor sisters "ta dah"

Filmer jag vill se NUNUNU
-paris je t'aime
-babel
-att återvända
-trans america

jag önskar att jag hade precis all tid i hela världen. och gärna obegränsat med pengar också, tack.


-trans america
-

alltså, det här är typ det snyggaste och roligaste jag sett på hur länge som helst. Jag blir sjukt inspirerad. Subversitivitet via mossa! Jag ser bara möjligheter. BARA. MÖJLIGHETER.

Nu ska jag skriva ett rep om kärnkraft. Men sen jävlar.

Kom just tillbaks från världens läskigaste rep som jag hade tokmycket ångest för innan. Jag är verkligen kass på att antasta folk på stan utan en egentlig orsak, annat än att jag vill intervjua dem. Det är ju en grej med kommunalråd och politiker och i största allmänhet folk som har en faktiskt anknytning till något. Men att bara be om deras åsikter och fota dem, sjukt jävla tokläskigt. Jag har hellre en tvåtimmarsintervju med Carl Bildt än behöver springa runt på stan och fråga dem om deras vänskap med personen som de råkar gå bredvid.
Av någon anledning gick det i alla fall jättebra, de första personerna jag pratade med visade sig ha varit kompisar sen 3-års åldern och hade bara lite problem med att ställa upp på bild.
Så när jag kom tillbaks till mitt jättefula rum på redaktionen gjorde jag naturligtvis en segerdans, eftersom jag kände mig så jävla GRYM rent utsagt. Sen tittade jag ut över fönstret som vetter ut mot Östra Långgatan, och där står en vägarbetsgubbe och tittar konstigt på mig.

Men det gör ingenting, för jag är verkligen SJUKT SJUKT SJUKT stolt över att jag inte dog på kuppen. Nu ska här skrivas artiklar. Woho!
Det är jag och Susan Schmidt .

(och om jag aldrig får ett journalistjobb så kan ju i all fall mitt humör vikariera som bergochdalbana.)

jag har gjort upp planer för helgen i göteborg. De väger lätt upp den ganska sugiga dagen jag haft idag. Idag har jag, skjutjärnsjournalist av hög kaliber, hittat följande scoop:
1. skrivit om en Agdas 17-åriga krukväxt (en azalea), som fortfarande blommar
2. flyttat en intervju med ekonomikanslichefen sven-ivar tills imorrn.
3. åkt runt på jakt efter PRO-tanter som ska spela poker. inte hittat dessa.
4. lärt mig saker om poker och skrivit faktarutor till pokerartikeln som inte blev av.

Det blir förhoppningsvis bättre imorrn. Och framför allt blir det väldigt mycket bättre i helgen, för då ska jag träffa fina lovisa (som tyvärr har dubbelsidig öroninflammation. är det inte bara små små barn som får öroninflammation?) och fina maja och fina fina FINA världskulturmuseet som jag är sjukt sugen på. Woho, etc.

Imorrn ska jag åka till släktgården, ehe, och kusinerna. Det blir nog fint. Det är skönt att jag börjat tycka om min släkt, det gör somliga saker mycket lättare.

Herregud vilken pepp och obehaglig dagbok. Jag ska genast sluta.