Var på Löwet igår på ettårsuppföljning.
Jag mår tydligen toppen.
Det känns ju så,
som om livet rätat ut sig och nu åker jag på en lång härlig raksträcka.

Men en tanke slår mig.
Jag kanske inte skulle må så här bra om jag var ensam.
Skulle jag gå tillbaka till mina destruktiva beteenden ifall jag bodde för mig själv igen?
Är jag mig själv när jag är såhär lycklig?
Är det så att jag skuffar undan delar av mig i min eufori?
Tror inte det.
Men ibland känner jag mitt gamla jag närvara. Och undrar hur jag skulle må om hon fick ta över.

Då och då saknar jag tiden då man gick och lyssnade på vemodig musik
och tyckte sig känna igen sig i varenda textrad.

Nu kan jag bara drömma mig tillbaka till alla tårar och all olycklig kärlek.
Och, ja, jag saknar den känslan.

Jag känner mig oftast så in i helvetes lycklig,
och jag är stark inuti.
Jag ler nästan jämt. Innerligt.
Att Bn kommit in i mitt liv är en sådan svindlande förändring.

Ändå kan jag inte låta bli ibland.
Jag går in i mitt gamla jag,
lyssnar på Minnen av aprilhimlen eller dylikt,
och önskar mig tillbaka till den tiden då jag hade ont i hjärtat och själen.

Jag har haft en underbar semester. Fullt upp och ständigt på resande fot,

först Borlänge,
sen Skåne,
och sist Ems bröllop.

Det sistnämnda var roligare än jag väntat mig.
Det var väldigt kul att bli stylad, klä sig fin och vara "backstage".

Skåne var förbannat kul det med,
Bns vänner är väldigt roliga att hänga med.

Och P&L dessförinnan var mysig, fint väder och bra band.
Manu Chao, Kapten Röd och Hives var bäst.
Sen var det massa andra som också var kul att se. Nationalteatern, Pugh, Looptroop, Håkan...
Woven Hand önskar jag dock att jag stannat kvar under...

Allt är precis som det ska vara.
Bn är lika fin som alltid.
Kosma bor hos oss i tre veckor framöver,
och hon är tokkelig och underhållande.

Don't stop me now...

Bn har åkt till Skåne och jag kommer inte ner förrän på lördag.

Jag sitter här och tänker på saker.
På hur livets vägar kan vara så luriga.
Eller hur livet kan ordna sig så självklart.

På om hur sårbar jag skulle vara utan Bns bekräftelser.
Är jag det?
Jag nojar när jag märker att han inte är lika intensivt kärleksfull som vanligt.
Onödigt, för han älskar mig gränslöst.
Och jag honom.

Men var står vi om 2 år?
Slentrianen måste ju komma någon gång..?
Hoppas jag kan hantera det då.

Hoppas vi dör gamla och lyckliga i varandras armar.
Hoppas det alltid är han och jag.

Mina inlägg här kommer alltmer sällan.

Det är lite synd,
det är nog mycket som jag kunnat skriva om.
Men det faller sig inte lika naturligt att skriva av sig när livet bara flyter på.
För det är vad det gör.
Ibland kommer bulimitankar över mig,
men de går högst minuter innan de är avfärdade (med undantag för pms-ångetsen, heh).

Jag träffar inte K nuförtiden.
Vi har växt ifrån varandra.
Känns lite sorgligt, men ändå känns det inte som att jag saknar henne.

U verkar vara lite nere.
Jag borde prata med henne om sådant,
men vi har aldrig haft den jargongen.

Förra helgen sms:ade O mig i fyllan.
Något om att han nu var den man jag förtjänar och att vi skulle ge oss en chans.
-Va..?!
Han vet att jag har Bn.

Intressant att han vågade sig på något sånt. "In vino veritas" nämnde han dagen efter.
Jag tyckte att vi borde ta en fika.
Jag vill inte höra av honom en gång i halvåret för att höra att han fortfarande tänker på mig.
Så jag ville ha ett slags bokslut.
Han svarade aldrig när jag föreslog dag, utan hörde istället av sig i helgen när han var full.

Jag blir less på sånt.

Nu har jag dock sagt till honom att det är ingen idé att han tänker mer på mig och att vi kan lika bra skippa fikat.

Känns bra det.
Ens första kärlek ska stanna i sin tid.

Hemma nu efter valborgshelgen i Skåne.
Vi hade fantastiskt kul där, så mycket glada människor.
Cyklingen var väldigt blöt, men det var himla kul att vara med.
Sen var det såklart en massa festande, både cyklingen, folkparkskvällen och 25årsfesten var öldränkta.

Bns familjemedlemmar var alla väldigt varma och roliga, jag känner lite som att jag själv inte har så mycket att erbjuda från min sida i det avseendet.
Men det är något han får leva med helt enkelt.

Jag är fortfarande trött och vill bara sova hela helgen. Men den är fullbokad, och jag får tillochmed stå över Starcraftspelandet med Bn och D.
Det är mycket jag inte hinner, jag förstår inte hur jag jämt och ständigt har något på gång.
Men jag trivs.

Jag är så lycklig med min älskade,
det här är livet som det ska vara.

Äntligen!

Igår kväll var jag och Bn ute och gick i vårkvällen.
Det luktade så himla gott efter regnet och luften var så frisk och ljum.

Och i torsdags var jag ute på stan och njöt av solen tillsammans med A och vi pratade om sommaren.

Man känner livet i sig nu.
Jag är så oförskämt lycklig och nöjd med mitt liv.

Det är något som kryper i mig idag.

Något obehagligt.
Jag kan inte sätta fingret på vad det är.
Det känns som att något är fel,
jag känner en lust att fly.
Från vad?

Ska ut med Ch på det lokala stället ikväll och dra med mig Bn.
Just nu känner jag inte alls för det,
men det blir nog kul.
God mat och öl och roligt sällskap.
Det borde få mig på bättre humör.

Låg i soffan igår med Bn och läste första halvan av min mjaumjau-dagbok.

Vissa saker skämdes jag för,
det var inte lätt med vissa inlägg.

Och allt detta ältande om J.
Det tog ju aldrig slut..!
Vi slutade vid juni 2005,
för jag led alltför mycket av att läsa om min illojalitet mot He.
Och det var mest bara ett jävla tjat om J.

Efter den tiden handlar det ju bara om den pojken hit
och den pojken dit.
Allt nojande om J, O, T, M, Mko, F och Mk...
Jag mätte mitt eget värde i deras känslor.
Höll alltid avståndet för att skydda mig själv.
Jag hade kul på vägen,
men jag hade för dåligt självförtroende för att njuta av helheten.

Pubertetsplågor i 20-årsåldern... *suck*
Kan knappt tro att det var jag det där.
Min besatthet av killar och sex upphörde till sist med Mk.

Och sen kom Pt och jag lärde mig våga ta en relation på allvar.
När han dumpade mig var det mycket som föll på plats.
Jag tror jag mognade någonstans där under sommaren förra året.

Och att jag träffade Bn just då och inte förr,
är en förbannat lycklig slump.