Adrenalinrushar på t-banan hem. Rädd för alla. Vill hålla darling i handen hela tiden.

Varför blev det så här?

Bara fyra dagar tills jag sitter på planet mot Äventyret.

Måste fokusera på det istället.
På dagarna kan jag skämta om det som hänt, men på kvällarna är jag vettskrämd.
Jäkla idioter som vänt min värld så här.

Jag vill bort och jag vill helst inte komma tillbaka.

Är hemma med en jobbigt svullen hals och feber. Jag gillar inte att vara sjuk.

Har suttit idag och snokat reda på resmål som jag drömmer om att besöka i livet.
Jag blir nästan lite förvånad när jag märker att de flesta är i Skandinavien.

Norge, Island, Alaska och... Sverige. Tror det är det tempererade/arktiska klimatet som lockar mig. Här finns så mycket vacker natur!

Jag funderar på att sikta på att bli antagen i N. 150 bilder måste man skicka in till juryn. Det vore banne mig en utmaning. Hittills har jag nog inte tagit någon som skulle kvala in.
Tror detta skulle vara bra för mig. Att sikta på något avlägset, men ha väldigt roligt på vägen.
Hittills har mina bilder ingen personlig prägel, men jag måste träna, träna och åter träna. Visa att man kan jobba sig till vilka drömmar som helst.

2011 var ett händelserikt år, på gott och ont.

Det som satte djupast spår var mammas bortgång.
Än idag kan jag inte hantera att tänka på det en längre stund.

Jag har nog förändrats omedvetet sedan det hände. Jag ser tillbaka på året och ser hur få gånger jag träffade mina vänner. Jag undvek fester och alkohol (gör det fortfarande). Jag tog väldigt få initiativ till att gå ut och äta eller hitta på något.
Jag är fortfarande restriktiv socialt, och umgås istället väldigt mycket med naturen på egen hand. Vi får se när jag tar tag i livet igen.

Är inte alls på humör för att skriva någon lista, men jag skriver en liten ändå

2010 - händelser och människor som spelat roll

* Min fina mamma gav efter och gick bort

* Hittade en ny vän i Ls, som också fick mig att inse mycket om livet. Hon var också den jag umgicks mest med under året (bortsett från Darling)

* UE blev en ny hobby

* Jag gick ut skolan och startade eget. Något jag aldrig trodde jag skulle göra!

* Jag gjorde ett par fotojobb åt en känd svensk kvinna, vilket gav fotodelen av mitt företag en knuff. Mot slutet av året insåg jag dock att kommersiellt plåtande inte är något för mig.

* Jag och Darling åkte till fantastiska Svalbard, det gav mig mersmak för äventyrsresor.

* Min lunga kollapsade i september, vilket också gav mig insikter om livet.

* Fågelintresset väcktes till liv igen i november/december, och jag bestämde mig för att vilda djur och natur är det jag kommer att ägna mycket av mitt framtida liv åt.

* Darling var en klippa under den här jobbiga tiden, och jag kan fortfarande inte fatta att jag hittat en sådan fantastisk man.

* Musikmässigt har det varit ett torftigt år för min del. Jag har inte brytt mig så mycket och har inte hittat några nya band.

Jag ska ta mig tid att skriva den årliga sammanställningen av 2011 så fort jag får en lugn stund för mig själv.

Just idag känner jag mig usel. Mina bilder är mediokra och jag skäms för att jag är frilansare.
Depp, depp...
Jaag får fortsätta kämpa, men jag har god lust att sluta titulera mig som fotograf. Tyvärr måste jag tjäna pengar på det för att kunna ha råd med utrustning.

Nu kretsar mitt liv mycket kring fotograferandet. Och kärleken förstås.

Jag är så himla superkär i min Darling, allt han gör gör mig så himla lycklig. Jag kan fortfarande inte fatta att jag hittat en sådan fin karl.

Det känns också väldigt bra att jag har ordentliga drömmar om framtiden, att jag har ett mål. Problemet är väl mest att jag inte har tålamodet, jag vill vara vid målet nu!

Ändå är vägen dit väldigt rolig, och jag kan se att jag utvecklas med tiden.

En dag ska jag ta bilder som inspirerar människor att värna om vår natur. Eller, mja, hoppas kan jag väl alltid...

Jag skriver av mig lite här för det känns ganska löjligt att ha drömmar av de här dimensionerna. Men nu är jag sprängfylld av lust att sitta i gömsle ute i naturen, åka på workshops runtom i landet och köpa teleobjektiv för astronomiska summor. Allt det där hade varit fullkomligt vansinne att drömma om för fem år sedan. Nu kan jag göra det verkligt. Med bara ren vilja.

Försöka ska jag i alla fall. Jag vet att jag inte är särskilt begåvad, men med träning kommer man jävligt långt.

Jag är skitförbannad och hjälplös.
Får väl skylla mig själv som i princip bad om att mitt liv skulle bli sämre för att det var så för jävla bra.

Jag har blivit förkyld och min lunga verkar säcka ihop igen. Trots att jag mest legat och suttit och knappt satt min fot utanför dörren sedan de tog ut ventilen.
Jag vägrar en lungkollaps till! Tre veckor så gott som sängliggande.
Nu ska jag ta det så lugnt jag bara kan så den kan återhämta sig.

I helgen skulle jag och Bn åkt med Ln och hennes kille till Dalarna på en väldigt spännande och mysig resa. Vi skulle till Fredriksberg och lite andra ställen, se Sverige i sin fina höstskrud och sedan sova i en gammal 1700-talsvilla invid en gammal nerlagd hytta.

Förra helgen fyllde jag 30.

Förrförra helgen skulle jag till västkusten och Nordens Ark med Mg.

I torsdags hade jag ett roligt fotojobb som skulle ha gett mig ganska bra med pengar.
Pengar jag verkligen behövde efter tre veckors sjukskrivning, som jag knappt kommer få ersättning för.

Man kan säga att jag är förbannad. För blir jag sjuk igen nu kommer det bli jävligt tajt att ha råd med Tanzania.

Det är väldigt skönt med mjaumjau som klagomur när man är så här frustrerad.

Allt är så bra med mig, jag har finfina blodvärden, har ett mycket kul jobb, en oslagbar sambo och livskamrat, supergoa katter, fina vänner, hobbys som gör mig lycklig osv.

Så en kollapsad lunga är egentligen ingenting. Jag blir stressad av att jag förlorar pengar och att jag har ett jobb där jag står för en stor del av produktionen. Blir jag sjuk länge sinkar jag tidsplanen ordentligt. Det får inte ske. Det kan ju betyda att de inte har tid eller råd att ha kvar mig.

Men i allt det där fina och bra står sig knarrandet i bröstet ganska platt, trots allt.

Okej, nu är frågan; Afrika i mars? Kommer darling gilla det trots att det är en fotoresa? Eller ska vi ta Alaska? Fast att hosta upp 42 000 bara sådär är knepigt. Jag är såå taggad på 25 dagar i Alaskas vildmark! Det är min största dröm och har varit i drygt ett halvår nu, sedan jag hittade resan på nätet.

Men Afrikaresan lockar också något enormt. Voj voj... Och jag kan inte ha båda, det måste nog dröja två år emellan.
Och sedan vill jag ju också snarast återvända till Svalbard..!

Nu har hjul satts i rullning. Resor jag förut ville göra var typ Irland, Skottland, Japan. Fortfarande fina resmål såklart. Men det är ingenting mot vildmark. Särsklit den arktiska vildmarken..! Afrikaresan vill jag dock göra någon gång i livet.

Ack, den som hade tålamod..! Ack, den som hade pengar.

Så.
Det var ett tag sedan.
Jag orkar fortfarande inte skriva om mammas bortgång. Jag kan inte ens riktigt greppa det ordentligt ännu. Tänker jag på det blir jag så ledsen, det är så hemskt tragiskt alltihop. Att aldrig heller förstå varför hon mådde så dåligt är det som plågar mig mest.

Nu sitter jag ensam hemma, älskade är i skåne över helgen.
Jag är arg, ledsen och rastlös.
Som det brukar vara när jag inte har honom hos mig.
Jag får inget gjort. Jag är väldigt stressad över saker jag måste göra, men ändå är jag helt apatisk.
Jag kan läsa en slumpmässig rad på facebook eller höra en mening i något tv-program och känna att "Nä, nu orkar jag inte hålla huvudet över ytan längre".
Det är nog sådan jag är. Jag skyller på hormoner under 30 dagar av min menscykel. För att min älskade inte ska bekymra sig så mycket.
Men det är nog så att det här bräckliga psyket är den jag är. Så länge jag är med honom är det honom jag lever för, och han tar fram mina bästa sidor. Men när han försvinner en längre tid så är det bara jag och det är fortfarande en person jag har svårt för.

Som idag, då jag känner att "Herre Gud, är inte livet slut snart? Hur länge ska man kämpa för att hålla sig levande, när får man ge upp?"
Ätandet går alltid åt skogen när han är borta. Det beror mest på att det inte finns någon som insisterar på lunch eller middag. Då blir det ingen mat alls tills jag får huvudvärk och äter godis eller glass, eller motsvarande för att få energi.

Tungt är det. Tungt och tradigt. Klockan är 20 och jag har saker att göra. Jag kommer bara göra en av dessa saker. Tillfredsställelsen att jag iaf gjort något är tillräckligt för att jag ska kunna skita i resten.

Hur hade jag gjort om jag vore singel? Jag hade ju inte klarat en månad ens. Jag hade bit för bit brutit ner det jag byggt upp de senaste tre-fyra åren.

Alkohol hjälper inte min ångest ett dyft.
Inte heller röker jag.
Det är bara mat som funkar för min del, och den ger mig inte ens samma kickar som när jag var bulimiker.
Sex funkar också. Det enda som kan få mig att somna om nätterna när min älskade är borta. I form av en eldriven plastgrunka förstås, inte något annat.
Har svårt att tänka mig att någonsin gå tillbaka till de galna dagarna med alla dessa tillfälliga (och regelbundna) sexuella kontakter, ifall jag skulle bli singel, hur trevligt det än var med dessa kickar. Jag vet inte alls hur jag skulle döva min ångest.
Detta får mig att tänka på mamma igen. Skulle jag bli som hon till slut, om min älskade lämnade mig? Jag vill tro att hon var trasigare i grunden än jag är, men jag vet att jag jagas av liknande demoner. Hennes liv rasade när pappa lämnade henne, och hon hade aldrig kraft att bygga upp det igen. Hon tynade bokstavligen bort, min fina mamma.

Jag har inte orkat skriva om det.
Jag kommer inte göra det idag heller.

Jag får fortfarande gråtattacker utan förvarning.