Jag kan inte skaka av mig känslan av rastlöshet.
Jag är rädd, räddare än på länge.
Främst för vad jag ska göra av mitt yrkesliv.
Lite rädd för gammal invand kärlek. Att Bns och mitt sexliv ska bli till en gång i veckan.
Jag är sexuellt frustrerad och jag tycker jag har insinuerat de gånger jag velat ha sex, men han säger att ingen av oss är särskilt bra på att ta initiativ. Jag vågar liksom inte för mycket, för det är en sådan oerhört jobbig känsla att bli nekad sex.

Det är ju ingen katastrof, såklart. Det existerar ju ett sexliv.
Och det är ju så mycket annat som gör att det sätts åt sidan.

Men jag får väl försöka ändå.

Måndag igen.
Jag har enormt ont i hela kroppen och känner mig bedrövlig.
Bn har varit gullig och lagat mat och diskat. Jag har legat och myst med katterna i soffan.
Så jag har ingen annan anledning att känna mig nere,
förutom att jag har pms och är förkyld.

Antar att det bara är att vänta ut.

Vill bara ha ett jobb!
Vill hinna med allt jag brinner för.
Vill att mina nära och kära ska må bra!

Herregud, vad livet skämt bort mig och ändå gnäller jag...

Jag ser tydligen alldeles fantastisk ut.

Är det ett desperat raggningsförsök eller på riktigt?

Jag är skeptisk, men min fåfänga är nyfiken.

Skönt att vara hemma i Sverige efter USA.
Den här hösten har fortfarande massor att bjuda på.
Lennart och Katten kommer i början av november (ska bara fixas skjuts och ev helgvakt i 8 timmar)!
Spa på Hasseludden med Bn.
Bns kompisar kommer till Stockholm och ska bo hos oss.

Jag stortrivs i livet.

Men ibland vill min dumma hjärna ställa till det för mig.
Som när ätstörningstankarna kommer tillbaka, eller nåt annat dumt nostalgiskt.

Nu sitter jag och väntar på att en kvinna som ska köpa min tv ska ringa. Jag måste möta henne i centrum och lotsa henne hit. Jävla hittepå.
Jag är rädd att bli utsatt av bedragare när det handlar om så mycket pengar.
Men det kommer att gå bra, även om Bn inte är hemma.

De senaste dagarna har jag haft viktångest.

Berättade för Bn igår kväll.
Berättade också om det där andra.
Han höll om mig och sa att det inte spelar någon roll.

Men jag skäms.

Jag har panik.
Jag har ingenstans att fly.
Ångestångestångest.

Please make it stop.

Om jag nån gång ska citera fina meningar i min blogg:

"Fåglar som låter som när man slår halvädelstenar mot varandra."


"Allt" är genial.
Jag kan inte alltid relatera till eller förstå det hon skriver.

Men stundvis (och det är inte helt sällan!) är den fullkomligt lysande.
Fullkomligt jävla lysande.

Var ute på lokala puben med Ch igår.
Det var verkligen jättekul att träffa henne efter detta långa uppehåll.
Det vart tre öl eller något, så jag är rätt seg idag.
Seg men på gott humör.
Och ikväll ska jag träffa Nn och kanske planera Dublin-weekenden..!

Men främst av allt så kommer Bn hem från London ikväll.
Med leendet och varma huden.
Med kärleken.



I övrigt:

Omslaget till Per Wästbergs nya roman om Anders Sparrman är betagande vackert.

Så.

Jag är nu officiellt en arbetssökande person.
Eller, jag kollar utbildningar också, men det lutar mot nytt jobb.

Jag känner att om jag bara trivdes på mitt jobb, är mitt liv optimerat.
Utan problem whatsoever.


Den gamle (iofs väldigt unge) N vill fika med mig på jobbet idag.
Jag orkade inte säga nej.
Det är bara en kvart.
Ibland kommer gamla element tillbaka.
Och de skaver lite i mitt nya liv.
De hör inte hemma där och jag vill helst inte ha dem där heller.

Bn är i London denna vecka,
och jag märker tydligt vilken skillnad det gör.
Jag känner mig lite naken.
Så ska det inte behöva vara.

Jag trivs med att vara ensam, men samtidigt tror jag att jag blir stressad av det.
Varför vet jag inte.

Var på Löwet igår på ettårsuppföljning.
Jag mår tydligen toppen.
Det känns ju så,
som om livet rätat ut sig och nu åker jag på en lång härlig raksträcka.

Men en tanke slår mig.
Jag kanske inte skulle må så här bra om jag var ensam.
Skulle jag gå tillbaka till mina destruktiva beteenden ifall jag bodde för mig själv igen?
Är jag mig själv när jag är såhär lycklig?
Är det så att jag skuffar undan delar av mig i min eufori?
Tror inte det.
Men ibland känner jag mitt gamla jag närvara. Och undrar hur jag skulle må om hon fick ta över.

Då och då saknar jag tiden då man gick och lyssnade på vemodig musik
och tyckte sig känna igen sig i varenda textrad.

Nu kan jag bara drömma mig tillbaka till alla tårar och all olycklig kärlek.
Och, ja, jag saknar den känslan.

Jag känner mig oftast så in i helvetes lycklig,
och jag är stark inuti.
Jag ler nästan jämt. Innerligt.
Att Bn kommit in i mitt liv är en sådan svindlande förändring.

Ändå kan jag inte låta bli ibland.
Jag går in i mitt gamla jag,
lyssnar på Minnen av aprilhimlen eller dylikt,
och önskar mig tillbaka till den tiden då jag hade ont i hjärtat och själen.