Det bästa min bebis vet, näst efter att äta och bajsa, är att bada. Hon njuter verkligen i vattnet och sprattlar med sina små ben så att jag blir alldeles nedstänkt.

Så här ser hon ut, min lilla minigris och gosebubbla. Jag är en mycket stolt mamma. Riktigt sådär jävla jobbig, ni vet.

För tre veckor sedan ploppade hon ut, min lilla Hedda. 18 extra dagar stannade hon i magen. ARTON! Det är jääävligt länge.

Hon är förstås världens finaste bebis. 50 cm lång och 3355 gram tung var hon när hon föddes. Pappa upp i dagen.

Min sweetie!

Helt osannolikt...

Nionde dagen på övertid. Jag undrar om det här barnet vill komma ut överhuvudtaget. Varför kan inte jag få min bebis typ nu? Ååååååh!!!

Femte dagen på övertid. Hur långsamt kan tiden gå egentligen? Varför vill min bebis stanna kvar i magen?
Mitt barn kommer vara stort som en sjuåring när det väl kommer ut. Åååååh! How frustrating.

Fjärde dagen på övertid. Bebisen skulle ha gjort entré i lördags, men lyser fortfarande med sin frånvaro. Why why why why? JAG ORKAR INTE VÄNTA MER!

Envisa lilla bebis, kom ut nu.

Nedräkning. 3 dagar kvar till beräknad förlossning. Herregud!
Förvärkar och sammandragningar är vardagsmat numera och jag är nyfiken, rädd, spänd, orolig, lycklig och ganska övertygad om att jag kommer att fixa det här. Andreas är livrädd. Varje gång jag rör mig tror han att jag fått en värk. Underbara man.

Snart är vi en familj.

Igår begravdes vår bebis farfar. Gravkapellet var fullt till bristningsgränsen och runt kistan låg det hur mycket blommor som helst. Redan när jag satte mig brevid Andreas började tårarna rinna och jag snörvlade mig igenom hela akten.
Jag fattar inte att han är borta. Jag begriper det bara inte. Jag är ju en av de lyckligt lottade som verkligen gillar partnerns familj. Riktigt mycket, dessutom.

Magen fick många klappar igår. Alla Andreas fastrar och farbröder var där (de var 9 syskon, svärfar inräknad) och de var så nyfikna på magen och ville känna.

Bäbisen i magen har fått fullständigt spel senaste tiden. Vilka karatesparkar h*n lyckas få in på mina stackars revben! Emellanåt går magen liksom i vågor och man ser nästan att det är en liten rumpa som rör sig fram och tillbaka. Lite läskigt och mycket häftigt. Det är bara 37 dagar kvar nu. Drygt fem veckor. Barnkammaren är klar i vår nya lägenhet, vagnen hämtas på söndag. Sen får bebben komma när som helst!

Kom snart, bäbis!

Min älskade bebis. Det vi alla befarat har hänt nu. Din farfar är död. Din pappa har ingen pappa längre. Det var ju precis så här det inte fick bli. Du skulle ju få växa upp och få en hel massa minnen av din härliga farfar och så händer det här. Cancern kom tillbaka och åt upp honom inifrån och för ett par timmar sedan var hans liv över. Och medan jag grät som allra värst började det göra ont i magen. Jag hoppas så att jag inte förstört något i dig nu när jag varit ledsen så länge. Älskade bebis. Vi ska berätta allt vi vet om farfar för dig. Allt ska du få veta. Våra minnen ska bli dina minnen. Älskade bebis.

Det finns inget att göra. Det finns inget hopp om förbättring. Han kommer med allra största sannolikhet aldrig hinna bli farfar.

Min underbare Andreas pappa håller på att dö. Kanske i morgon, kanske om ett par veckor. Kanske kan han leva ytterligare någon ynka månad.

All tid som är kvar är lika med konstant smärta, ångest och hopplöshet.

Vi faller, faller, faller, faller. Hur ska vi orka? Varför ska det här behöva hända nu? Det var inte så länge sedan mormor dog och nu är det dags att förlora ytterligare en genombra människa till den där överjävliga sjukdomen.

Lilla bebis i min mage, det är ingen vacker värld du kommer att födas till. Vi ska göra allt vi kan för att skydda dig. Älskade unge, du kommer om 75 dagar, men då kommer din farfar nog inte finnas längre.

Faller, faller, faller...