Nu är jag tillbaka igen,

jag och mina kärlekar

För där satt vi först i kapprummet, sedan vid vägskälet där han egentligen skulle svänga åt vänster, sedan i nästa vägskäl där han faktiskt var tvungen att svänga för att inte behöva gå en lång omväg - sedan kom min spårvagn och jag hade så gärna missat den, men då hade han förstått -

kunde vi inte bara tagit en fika? En promenad? Nej, han lyckades säga nej på en finkänsligt sätt,

tror ni inte att nu när jag åter blivit kär i en sådan där omöjlig person, så är han dessutom omöjligt finkänslig av sig.

Inte skulle han såra mina känslor, inte skulle han driva med en förälskad liten flicka. Inte skulle han.

På lördag kommer det att bli sorgligt. Sedan träffar jag honom inte mer. Sedan slutar han störa mig i ögonvrån var gång han är i rummet. Sedan vill jag bli lämnad i fred.

Jag dansar i mitt rum. Tokdansar, inte fridansar eller balettdansar.

Det har jag inte gjort på jättelänge.

Det ligger en människa och sover i min säng.

Vi hade inte sex i natt!

Allt är så jävla komplicerat!

Vad jag känner mig högstadiefjortis-med-fåniga-relationsproblem!

Folk i min närhet är tillsammans med sina älsklingar två år eller fem år och sådant där. Jag blir helt skraj och flyr snabbt. Trots att jag inte vill.
Egentligen.

Ja, hjälp mig ...

Vad det känns konstigt att ljuga tyst. Ljuga utan att säga något. Det är inte likt mig. Jag kan aldrig bära på egna hemligheter. Andras, utan problem, men mitt eget liv vill jag ösa över på alla, första bästa ibland.

Nu lever jag dubbelliv och det får ingen veta.

Det är min egen lilla hemlighet det.

Känner mig lite skolflicksbusig, sådär, liksom "hihihehe ingen vet vad jag har gjort och ni ska inte få reda på det heller". Fast utan "jag berättar om jag får en karamell"-grejen. Inte för alla karameller i världen!

Ibland känner jag mig usel och undrar hur länge det här kommer hålla. Ibland tycker jag bara att det är helt underbart, och skiter i vilket.

det kniviga ar val att egentligen komma pa precis vad jag vill. visste jag bara det kunde jag ju koncentrera resten pa att ta mig tid. nu gar all energi at till att dromma och fundera. och sedan angra att jag inte gjorde nagot vettigt av den dar dagen istallet for att ligga i sangen och stirra upp i taket.

idag har jag akt inlines och varit och handlat och nu ska jag baka kladdkaka och sen ska jag ha picknick pa grasmattan, i solen. det blir finfint. ikvall ska jag vara nojd med att jag inte lag i sangen och stirrade upp i taket langre an till kvart over tio i morse. bra!

Alltsa grejen ar ju att jag helt allvarligt borjar tro att jag ar forandrad. Ni vet Forandrad, FORANDRAD. Detta att jag gor ingenting ("ingenting") och anda ar nojd och glad och o-rastlos. Dagarna gar ju anda och ater gor jag och sover, skriver lite mail, tvattat har vi gjort idag och lagat kola (som var ganska god inte jatte men ganska). Dansen har ett uppehall pa tre veckor sa knappt ror jag pa mig heller. Nee, sa vad haller jag egentligen pa med? Pussas! Bara bara pussas och kramas och ar en sjusardeles toffeltoffel.

Och jag ar nojd och glad.

Tanker att jag kanske har kant sahar lange. Att det ar detta jag behovt. Men att jag liksom varit tvungen att vara aktiv. Sokt ett varde i det. Letat och letat, fortvivlat efter ett varde nagon annanstans. Ett som skulle gora mig ... ja, vad ville jag? (Vill kanske fortfarande, vad vet jag) Battre? Mer popular, mer omtyckt? Aktivare? Aktivare blev jag sannerligen! Sonderstressad.

Och sa puff puff gick luften ur mig. Jag tror att jag fortfarande ar pa rehabilitering. Lugnt, lugnt i hjartat nu.

Forst tranade vi capoeira och sedan badade vi badkar och sedan stekte han omelett at mig som vi at med pasta och tomatsas och sedan gick vi och lade oss och sov och sedan vaknade vi och sedan har jag tillbringat morgonen i forundran.

Det ar det mesta ordet jag kommer pa, det som beskriver detta tillstand bast. Det ar en forundran over hur fint det ar och

jag har ju ingen grans for honom, ingen grans for hur langt jag vill att detta ska ga.

!!!

Jag ar tillbaka har, ocksa. Som ni kan se. :)

Hittar ett gammalt blandband, lyssnar. Minns: både människan jag fick bandet av och en fest, nästan ett år senare, då jag var nykär. Vi dansade till den låten, jag och min nya pojkväns alla vänner - både de som lämnade mig när han gjorde det och de som skulle komma att stanna.

Jag träffade en av dem igår, en av dem som stanna. Åh, hjärta. Hade det inte varit för pojkvännen den där hösten hade jag inte haft henne nu. Är det inte värt det?

Allting blir värt det, förr eller senare, i mitt liv. Jag står och ser hur allting faller på plats. Inte alla bitar (och jag hoppas att det aldrig blir så) men fler, långt tillräckligt.

downtown, don't wait a minute more!

Jag har tröttnat på att vänta!

Jag antar att jag tänker att jag borde vara förvånad, men det är jag inte. Jag har varit här förut.

Det som förvånar mig är att jag vill röra. _Vara nära_ har jag velat förut, men jag vill röra. Jag vill sträcka ut handen och lägga fingrarna i ditt hår. Som om jag kunde genomtränga skärmen. Så fånigt.

I've been here before. I'll be leaving soon.

- Var har du varit? sa S när jag kom tillbaka och kröp ned under täcket.
- Jag mådde lite dåligt, så jag var ute och tog luft, sa jag.
- Mhm, sa han och höll sina händer runt min mage.

Det var inte lögn.

- Vart tog du vägen? sa K när vi möttes i trappan.
- Jag mådde inte så bra, så jag var ute för lite frisk luft, sa jag.
- Jaha, sa han och gick förbi mig.

Det var inte lögn.

- Ska du åka hem nu? sa E när jag sa hejdå.
- Ja, jag mår inte så bra, sa jag med min stadigaste röst.
- Nehej, sa hon.

Det var inte lögn.

- Åker du nu, fåne? sa de när jag reste mig från bordet och gick ut i farstun.
- Ja.
- Men varför? sa C.
- Jag mår inte så bra.
- Mår du inte bra?
- Nä. Hejdå.

Det var inte lögn.

Hela jag är en enda stor lögn. Allt jag bär på är svart.